förkunnade, att efter honom skulle komma en, som var långt starkare och värdigare än han, d. ä. Messias. Också Messias är en Döpare, dock inte i egenskap av frälsare utan såsom domare. Då J. döpt med vatten under nådens sista tid, skall Messias döpa med förtärande eld. Evangelisterna ha likväl i den kristna pingstens ljus tolkat det messianska dopet även som en frälsande handling, nämligen som den Helige Andes utgjutande. J. och Jesus. Enligt den äldsta evangelietraditionen begränsade sig kontakten mellan J. och Jesus till att J. döpte Jesus och senare genom sina lärjungar förfrågade sig, om Jesus var den som skulle komma. I Luk. 1—2 göres likväl gällande, att J. och Jesus genom sina mödrar voro släkt med varandra, och enligt traditionen i Joh. 3—4 verkade Jesus i början på samma sätt som J. i dennes närhet. Men även uppgiften i Mark. 1:14, att Jesus begav sig till Galiléen efter det J. blivit fängslad, kan förklaras så, att Jesus började sin egentliga självständiga verksamhet efter det J:s stämma bragts att tystna. En gåta är fortfarande, vad J. tänkte om Jesus. Sett ur fjärde evangeliets dubbla synvinkel är det naturligt, att J. ända från början vittnat om Jesus, Guds offerlamm (1: 36). Logiakällans berättelse om den fångne J:s förfrågan (Matt. 11; Luk. 7) synes åter förutsätta, att J. först i fängelset, sedan han hört om Jesu gärningar och ord, kom att tänka på, att denne helbrägdagörare och förkunnare av det glada budskapet likväl var Messias. Jesus åter erkände utan reservation J:s värde som den störste av profeterna, ja, av människorna överhuvud (Matt. 11: 9—4 par.). J. betydde för honom den gräns, där lagen och profeterna slutade och där Guds rikes och evangeliets nya eon tog vid. J. var Elias, den förste och siste profeten, ett säkert tecken på Messias’ ankomst (Luk. 1:17, 16: 16). Betydelsen. Ett historiskt faktum är, att Jesus och med honom kristendomen ha utgått ur den religiösa rörelse J. väckte. Fastän Jesu och J:s vägar senare skildes åt, fastän mellan deras lärjungar ännu medan mästarna levde uppstod en tävlan (Joh. 3: 173 JOHANNES DÖPERENS DAG 25—26), som efter deras död tillspetsades i öppen polemik (jfr Joh. 1:8), låg J:s världshistoriska betydelse i det han givit Jesus. J:s anhängare, vilkas spår i Alexandria och Efesus och i Mesopotamien man kan följa ända till tredje århundradet, ansågo honom yara Messias, men till historien har han gått tillsammans med Jesus, såsom dennes förelöpare. Litt.: M. Dibelius, Die urchristliche Überlieferung von Johannes dem Täufer (Tübingen 1911); W. Michaelis, Täufer, Jesus, Urgemeinde (Neutestamentliche Forschungen 2:3, Gütersloh 1928) ; E. Lohmeyer, Das Urchristentum 1. Johannes der Täufer (Göttingen 1932). A. T.N. JOHANNES DØPERENS DAG. En fest til ære for døperen Johannes møter vi ganske tidlig: allerede hos kirkefaderen Augustin (ca. 400) omtales den som en gammel sed. Festen er antageligvis fra 300-tallet, da man på denne tid mente å ha funnet hans relikvier. Johannes døperen spiller stor rolle i de evangeliske skrifter, og særlig hos Lukas (kap. 1) fortelles det hvorledes Jesu og Johannes’ historie er vevet inn i hverandre — endog fra før de blir født. Det er spor av at Johannes døperens fødselsfest i begynnelsen ble feiret like etter epifania (6. januar), men da Jesu fødselsfest i vestkirken definitivt ble lagt til 25. desember, fulgte snart festen for Johannes døperens fødsel ganske naturlig med og ble satt til 24. juni, fordi han jo etter Lukas’ beretning ble unnfanget seks måneder før Jesus. At det ble 24. og ikke 25. juni beror på visse omstendigheter i den gammelromerske kalenderskrivemäåte. Snart oppstod det en hel Johannes-cyklus med en unnfangelsesfest 24. september (først i Orienten), minnet om at han ble halshugget 29. august og hans fødsel 24. juni. Denne siste ble avgjort den største og viktigste og fikk også en etterfest (oktav). Dagen ble høytideligholdt med arbeidshvile og fikk — likesom juledagen — tre messer: på aftenen 23. juni, ved midnatt samt om morgenen. Johannes døperens fødselsfest er en av de få helgendager som har funnet almen anerkjennelse i hele kirken. Sammenhengen mellom denne fest og natur- og vekstlivet har også i høy grad fremmet dens utbredel- 174