JOHANNES EVANGELIUM se og bestyrket dens posisjon i folket. Allerede Augustin peker på hvordan dagene vokser etter julen og hvordan de avtar etter St. Hans-festen, og dette blir for ham en illustrasjon på Johannes’ ord om seg selv og Jesus i Joh. 3: 30: »Han skal vokse, jeg skal avta». Som en skriftbegrunnet, stor kirkelig og meget folkelig festdag overlevet den også reformasjonen. I Danmark-Norge og Island var den alminnelig hvile- og helligdag i over 200 år med gudstjeneste på St. Hans-dagen. Med festreduksjonen under opplysningstiden (i 1770) ble den opphevet som helligdag, men ennå hundre år senere ble den betraktet som hviledag av storparten av befolkningen i Norge. Skjønt dagen nå er vanlig arbeidsdag i Danmark og Norge, bærer den ennå sitt gamle navn St. Hans; særlig på landsbygden i Norge kalles den mest Jonsok (av: Jonsvaka). På Island kalles den Jonsmessa. Bare i Sverige og i Finnland har den bevart sin gamle kirkelige karakter av helligdag og gudstjeneste-dag. Den feires nå (i Sverige fra 1953, i Finnland fra og med 1955) den lørdag, der infalder mellem 20. og 26. juni. I Finnland dominerer fremdeles benevnelsen Johannes döparens dag (i talespråket oftest: »Johannedagen »), mens »Midsommardagen» nå er det vanligste navn i Sverige. Det er heller ingen tvil om at for den alminnelige bevissthet har midtsommerdagen — eller kanskje riktigere midtsommernatten alltid i første rekke og i utpreget grad stått som en naturfest og en folkefest. Midtsommernatten har skapt de underligste overtroiske skikker og forestillinger: man har trodd at den natten var overnaturlige krefter i virksomhet både til godt og ondt. Skikken å brenne bål lever ennå i store deler av Europa, bl. a. også i Danmark, Norge og i Finnland (her kalt »kokko-eldar»), mens midtsommerkranser og fremfor alt midtsommerstangen er mer vanlig f. eks. i Sverige. Litt.: M. P. Nilsson, Årets högtider (Nordisk Kultur 22, Oslo 1938); J. T. Storaker, Tiden i den norske folketro (Kristiania 1921); J. Ejdestam, Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige (Uppsala 1944). H.F. 175 JOHANNES EVANGELIUM. Forskningens historia. Det mest svårlösta problemet vid tolkningen av de fem johanneiska skrifterna erbjuder J. Fastän forskningen icke ännu kommit till en likadan konsensus om J. som om de tre övriga, s.k. synoptiska evangelierna, har den uppenbart gått in i ett nytt skede. Nära 50 år har en oförsonlig konflikt varit rådande mellan den kyrkligt-traditionella och den kritiskt-liberala tolkningen av J. Medan i det konservativa lägret (Luthardt, Godet, Zahn, m. fl.) J. har ansetts som en lika autentisk och historisk skildring av Jesu liv och lära som de synoptiska evangelierna, ha de mest radikala i det andra lägret ansett motsatsen mellan synoptikerna och J. vara så skarp, att J. ej har något alt göra med den historiske Jesus. Kontrasten låter förklara sig redan i olikheten i utgångspunkt. Då de konservativa kommentatorerna utgå från den gammalkyrkliga traditionen stödd av J:s självvittnesbörd, att Jesu närmaste man, aposteln Johannes är författaren till J., ha de haft varken blick för eller behov av att fördjupa sig i skiljaktigheterna mellan synoptikerna och J. En jämförelse mellan dessa har varit utgångspunkt för de kritiska forskarna. Den johanneiska teologiens begrepp skapades av H. J. Holtzmann 1893—7. Den katolske forskaren Loisy gjorde 1903 skillnad mellan synoptikernas historiske och J:s mystiske Kristus. Avståndet dem emellan ökades ytterligare av den religionshistoriska skolan, som i J. såg en art av den hellenistiska mystiken och gnosis (W. Heitmüller, W. Bauer). Den formhistoriska forskningens tillämpning på J. förde ännu mera åt vänster (E. Hirsch, R. Bultmann). Jesu tal och gärningar tolkades som ohistoriska allegorier och legender eller som tidlös förkunnelse. Under tiden sökte även konservativa forskare (Schlatter, Odeberg, Bornhäuser) genom stil- och idéhistoriska jämförelser påvisa, att J. har kommit till inom Palestinas judendom och har mycket gemensamt med Josefus och den rabbinska litteraturen. Andra företrädare för J.-forskningen (Scott, Hoskyns, Cullmann, Fridrichsen, Dodd) utgå såväl frän J:s egna uppgifter om dess tendenser som från kristen- 176