hetens behov vid tiden för dess uppkomst. Vid en tidpunkt, då de apostoliska personligheterna hade dött, hade man ett trängande behov av en apostoliskt tillförlitlig Kristustolkning. Den tredje generationens kristna kyrka var icke blott till det yttre förföljd, utan även ideologiskt beträngd. Den behövde ett bevis på den unga religionens överlägsenhet jämförd med såväl judendomen som de hellenistiska frälsningsreligionerna. Den största faran hotade från gn osis, som åsidosatte sedligheten och förnekade frälsareväsendets historicitet. Till att avvärja den doketiska villoläran voro katolska brev, 1—3 Joh., icke tillräckliga, utan den kristologiska undervisningen måste givas också i formen av ett traditionellt evangelium. Slutligen behövde den kristna kyrkan en ny teologisk utredning av, hur de första tidernas eskatologiska budskap skulle förenas med dess egen Kristus-kult och -mystik. J:s uppgift och karaktär. Enligt ovan nämnda forskare (Scott etc.) är J. ett tvåfaldigt evangelium: en på Jesu livs historiska grund uppbyggd teologisk framställning av den apostoliska Kristus-tron. Dess huvudändamål är en fördjupad förståelse av Jesu person och livsverk. J. är skrivet med en apostolisk auktoritet till dem, som icke ha sett Jesus, men som skola på grund av ögonvittnens vittnesbörd tro på honom och i sin tro komma fram till den andliga förstäelsens stadium. I J. ha det historiska och teologiska stoffet förenat sig till en helhet så utan sömmar, att man icke mera kan skilja från varandra, vad den historiske och vad den överhistoriske Jesus säger. J. förutsätter de synoptiska evangelierna. Det har vidare utvecklat Markusevangeliets kristologi och utvidgat den specialtradition som står i Luk. Likväl är det ett helt nytt evangelium med en egen tradition (från Jordandalen?) och icke bara en ny sammansättning av gamla källor. Varje detalj i Jesu liv, så ord som gärningar, har där ställts in i ett vidare frälsningshistoriskt sammanhang. Sålunda vittnar redan Johannes Döparen om Jesu försoningsverk och Jesus förklarar redan för Nikodemus det kristna dopet. J. är ett and- 177 JOHANNES EVANGELIUM ligt evangelium, såsom Clemens av Alexandria sade. Evangelisten har förtjänat namnet teolog, som den österländska kyrkan gav honom. Men J:s allegoriska framställningssätt och dess didaktiska tendens göra dock icke om intet dess historiska sanningsvärde. Indelning och innehåll. J. framställer ett tema med variationer. Dess högtidliga prolog, 1: 1—18, är som en ouvertyr, som innehåller styckets viktigaste tongångar. Guds uppenbarare, Logos, blev kött, d. ä. människa. De som togo emot honom blevo Guds barn. I Jesus Kristus har nådens tid begynt. I honom har sanningen fått sin definitiva lösning. I J:s första huvuddel, kap. 1—12, skildras, hur Kristus verkar i världen och uppenbarar sin härlighet för den, i den andra delen, kap. 13—20, hur Kristus genom |lidande, död och uppståndelse drager sig tillbaka till Fadern och anförtror sig åt sina lärjungar. I J:s ursprungliga slutverser, 20: 30—31, är dess syfte angivet. Kap. 21 är ett tillägg, som fogats till J. omedelbart sedan detsamma blivit färdigt för att i ljuset av en gammal påsktradition skärskåda de två huvudtradenternas, Petrus’ och älsklingslärjungens, öden och betydelse. Däremot är perikopen om äktenskapsbryterskan, 7:53 —B8:11, ett senare tillägg ur den fritt omlöpande icke-johanneiska traditionen. Fastän på några ställen, t. ex. 14: 31, synas spår av förändringar i den första sammansättningen, är J. likväl till den grad såväl sakligt som stilistiskt enhetligt, att det inte lönar sig att söka efter ett ur-J. eller (med R. Bultmann) på nytt gruppera J:s perikoper. Upprepning av vissa tankegångar hör även till J:s stilart. Enligt J. har Jesus efter sitt dop först verkat i trakten av Jordan i närheten av Johannes Döparen. Hans egentliga verksamhetsområde blev Judéen, särskilt Jerusalem under de stora högtiderna. Till Galiléen, närmast då Kana och Kapernaum, har han företagit tre färder, varvid brödundret också enligt J. bildar höjdpunkten i Jesu galileiska verksamhet. Den avgörande vändpunkten blir likväl Lasarus’ uppväckande ur graven. Jesu eget öde var därefter beseglat. Fastän J. med rätta har förlängt tiden för Jesu verksamhet och fyllt luckor i syn- 178