JOHANNES EVANGELIUM optikernas framställning, äro icke heller dess berättelser ordnade i främsta rummet i kronologisk, utan i geografisk ordning (följande de kristnas vallfartsleder i Palestina?). Idéhistoriskt ursprung. J. är lika tydligt en allmänkyrklig bok som de synoptiska, men det är dock en mer individuell prestation än dess föregångare. J:s enkla stil med få begrepp och dess semitiskt rytmiska satsbyggnad tyda på en gammal (arameisk?) tradition, men dess idéinnehåll vittnar om vidsträckta förbindelser. Rötterna till prologens logos-lära har man sökt närmast hos Filon*, men även den icke-hellenistiska judendomen, som har sysslat med läran om Guds hypostaser, memra'h och chokma’'h, kommer ifråga. Svårare att utreda är det idéhistoriska ursprunget till sådana johanneiska begrepp som liv, ljus, sanning, Fader, Son, Ande, se, tro, känna. Fastän dessa kunna härledas ur den judiska, t. 0. m. gammaltestamentliga tankevärlden, kan det icke förnekas, att de ha hört även till den hellenistiska religionssynkretismens ordförråd, som vi känna från olika riktningar av den dualistiska gnosticismen*. Att en judisk sektbildning kan utgöra en av de religionshistoriska utgångspunkterna för J., antydes genom de nya textfynden från grottorna vid Döda havet. De gnostiska begreppens användning är i J. dock lika polemisk som motsvarande uttryck hos Paulus. Frälsningen kan vinnas endast i Kristus, som genom Anden, Ordet och sakramenten verkar i sin kyrka och är fullt identisk med den historiske Jesus, den Korsfäste och Uppståndne. Författare och tillkomsttid. Den slutliga nedtecknaren av J. angives av den anonyme 1. person singularis, som med andra lärare i kyrkan försäkrar (21:24—25), att evangeliets egentlige författare är ett kort förut avlidet ögonvittne, den lärjunge som Jesus älskade. Enligt den nyaste forskningen är det icke behövligt att veta namnet på denne huvudtradent för J. Uppgiften, att J. skrevs i Efesus av Johannes Sebedeus’ son, framställes c:a 185 av Irenaeus (Adversus haereses 3:1), och Eusebius citerar även 179 ett par andra uttalanden från slutet av 100-talet, vilka berätta om den sista tiden av Johannes’ liv i Efesus. Värdet av denna tradition försvagas av att Ignatius i sitt brev till efesierna icke nämner något om att i Efesus efter Paulus verkat en ännu mera berömd apostel. Men ännu mera ohållbar är en annan tradition från 400-talet, vilken nämner som ett meddelande av Papias (140), att Sebedeus’ båda söner dödades av judarna (jfr Mark. 10:45). Likväl var Johannes med vid apostlamötet år 48, och enligt Apg. 12: 2 led blott Jakob martyrdöden under Herodes Agrippas förföljelse. Om man antager, att J. hör till en presbyter Johannes, som Papias skiljer från aposteln Johannes, så undgår man den traditionella tolkningens dilemma, att en galilé står för en tradition från Jerusalem och att en fiskare blivit en lärd och djupsinnig teolog. Mot den skeptiska tolkningen har man gjort gällande, att älsklingslärjungen är en historisk och icke fiktiv person, ett ögonvittne och icke en diktad idealkristen eller en pseudonym för någon senare kyrkolärare. Likväl är det möjligt, att det apostoliska vittnesbördet under två generationers tid levat som en muntlig tradition och blivit samlat från flera centra (Kana!). Därav har en auktoritativ kyrkans lärare utformat ett såväl aktuellt som apostoliskt evangelium. Detta har skett snarare i Efesus än i Antiokia eller i Alexandria i slutet av 90-talet. För denna uppkomsttid tala även de nyaste papyrusfynden, ett J.-citat (18:31—383, 37—38) i den från början av 2 årh. härstammande Manchesterpap. och en i johanneisk stil skriven perikop i papyrus Egerton 2. Litt.: (nyare kommentarverk): R. Bultmann, Das Evangelium des Johannes (Kritisch-exegetischer Kommentar über das N.T., 10 ed. Göttingen 1941); E. C. Hoskyns—F. N. Davey, The Fourth Gospel (London 1947); O. Moe, Johannesevangeliet. Innledet og fortolket (Oslo 1951); H. Strathmann, Das Evangelium nach Johannes (i Das N. T. deutsch 4, Göttingen 1951). J o h a nnesstudier: R. H. Strachan, The Fourth Gospel. Its significance and environment (London 1941); E. F. Scott, The varieties of new testament religion (New York 1947); A. M. Hunter, Interpreting the N.T. (London 1951); C. H. 180