' Dodd, The interpretation of the Fourth Gospel ' (Cambridge 1953). A.T.N. JOHANNES UPPENBARELSE, bibelns sista bok, intar i många hänseenden en särställning bland N. T:s skrifter. Om ingen skrift torde meningarna ha gått så starkt i sär under kyrkans historia, och även nu läses den med förkärlek av vissa kristna riktningar, medan den i stora delar av kyrkan intar en undanskymd plats. Ännu i Gustav Adolfs bibel 1618 upptages dess namn under rubriken Apocrypha, och i Christian II!l:s 1550 föres den med Hebr., Jud. och Jak. till en särskild grupp. Tillkomst och innehåll, I motsats till alla kända judiska apokalypser framträder J. med utsatt författarnamn, som icke lånats från någon forntida gudsman. Av boken framgår, att förf. har ansvar för församlingarna i provinsen Asien, särskilt Efesus (l: 4, 11), och att han under förföljelser blivit förvisad till ön Patmos (1:9). Att han icke närmare presenterar sig visar, att vi ha att göra med den store Johannes av Efesus, som av allt att döma är samma person som Johannesevangeliets sagesman, »den lärjunge som Jesus älskade» (Joh. 19:26, 35; 21:20, 24). Att denne, som den kyrkliga traditionen menar, är identisk med den galileiske Johannes, Sebedeus’ son, är troligt, ehuru i nyare tid omtvistat. I varje fall har förf. varit ögonvittne till kampen på Golgata. Denna kamp har i hans syner sammansmält med den strid som rasade under bokens tillkomsttid mellan kyrkan och staten, Kristi evangelium och hedendomen, Gud och Satan. J. är skriven under en förföljelse, men vi kunna tyvärr inte bestämt säga, om det är Neros på 60-talet eller, som Irenæus menar (Adv. haer. V, 30:3) Domitianus’ år 95 e.Kr. Bokens syfte är att ge Mindre Asiens förföljda kristna ett evighetsperspektiv på den innevarande situationen. Efter skildringen av Johannes’ profetkallelse (1:9—20) och breven med tröst och varning till de sju församlingarna, som Herren bär likt stjärnor i sin hand (kap. 2 och 3), börja själva synerna i kap. 4: Gud tronar som allsmäktig härskare över himmel och jord, ty Lammet, Kristus, har genom sin 181 JOHANNES UPPENBARELSE död och uppståndelse vunnit seger över ondskans makt (5:5). Den dunkla framtiden, för vilken de kristna nu rädas, vilar såsom en förseglad bokrulle i Guds hand (5:1), men Kristus kan öppna den, han kan ge framtiden en mening, även om den innehåller så svåra lidanden som imperiekrig (6:2), inbördeskrig (v. 4), hungersnöd (v. 5), farsoter (v. 8), martyrium (v. 9), jordbävning (v. 12). Inför allt detta höjer siaren åter blicken mot himlen och ser skaran av de ståndaktiga, som dött i tron (kap. 7) såsom medlemmar avy det nya gudsfolket, som tagit arv av Israels stammar (7:4—8) och som nu tillsammans med den stridande kyrkan firar den himmelska gudstjänsten (8: 3—5). Sedan varslar förf. de fasor, som under mönster ay Egyptens plågor skola övergå världen: naturordningen rubbas, och samhällsordningen vacklar (8:7—9: 21). En hjälp till fasthet i sådana tider har kyrkan fått i sitt ämbete, vars funktioner målas under olika bilder i kap. 10 och 11. Gudsfolket, som i sig innefattar både det utkorade folket och den utkorade kyrkan, möter åter under bilden av en kvinna i kap. 12. I sin förra egenskap är hon moder åt Messias (v. 5), i den senare åt alla de kristna (v. 7), och mot henne rasar ondskans andemakt (v. 3), som dock intet förmår mot Kristus, som här uppträder i Mikaels gestalt (v. 7). Ondskan antar nu framför allt tre gestalter: den romerska staten, det första vilddjuret (13: 1—10) med dess 10 kejsare, av vilka 7 varit grymma förföljare (så måste nog de 10 hornen och de 7 huvudena tolkas, 13: 1), som kräva tillbedjan av kejsaren (13: 8), vidare den hedniska religionen (det andra vilddjuret, 13: 11—17), som förvillar människorna och förmår dem att deltaga i dyrkan av kejsaren och hans bild, och den värdsliga anden (18:2—24), som yttrar sig i konungarnas (v. 9), köpmännens (v. 11), resenärernas (v. 17) och kulturbärarnas (v. 22) yppiga och ansvarslösa liv, som särskilt hör hemma i världshuvudstaden (den stora skökan=Babylon=Rom; 17: 1—6). Boken utmynnar i en bild av den yttersta tiden, som tycktes Johannes så nära, med Kristi kamp (19:11—21), domen över 182