JOHANNES UPPENBARELSE människor och andemakter (kap. 20) och den nya världens uppbyggnad på den gamlas ruiner (kap. 21). Stoff och form. J. skiljer sig i formellt avseende betydligt från N.T:s övriga skrifter. I stället för ev:s och Apg:s berättande språk eller den undervisande ton, som är förhärskande i breven, träder här en konstnärlig framställning med noggrann disposition, poetisk form och lidelsefull stil. Och medan övriga böcker i N.T. huvudsakligen behandla historiska händelser i en liten vrå av världen, tycks J. skildra ett framtida mäktigt drama med himmel och jord som skådeplats. Den viktigaste orsaken till dessa olikheter är att J., liksom många av G. T:s profetböcker och efterkanoniska apokalypser, innehåller syner, d.v.s. stoff som trängt sig på förf. under speciella inspiratoriska tillstånd. Även annorstädes ger N.T. exempel på sådana uppenbarelser (Luk. 10:18; Joh. 12:28; Mark. 9: 1—8; Apg. 9:4 f., 10: 3—16 och ofta, 2 Kor. 12: 1—4), men här är en hel bok uppbyggd av sådant stoff. Det torde numera vara alldeles klart, att J. innehåller psykologiskt äkta uppenbarelser, d.v.s. visioner och auditioner, upplevda i ett mer eller mindre extatiskt tillstånd. De auditiva momenten överväga och ha starkare hallucinatorisk karaktär än synerna (t.ex. 1:10, 11:1). Boken utmärks av hemlighetsfullhet, ord- och talmystik, sträng komposition, rytmisk och ibland strofisk form, dramatiskt innehåll och starkt etisk inställning. I denna form har förf. gjutit ett innehåll, vars kärna utgöres av den urkristna jesustraditionen: evangeliet om Mästaren och Herren, först och främst påskens och himmelsfärdens budskap om den Uppståndne och Segerkrönte, men också Jesu egen förkunnelse. — Den urkristna kärnan är emellertid försedd med ett skal: en yttre apparat av djur, gestalter, siffror, geometriska figurer, naturkatastrofer och dramatiska förlopp, som rama in frälsningsskeendet. Detta skal är dels hämtat från G. T., dels från den främreorientaliska vishet som påverkat judendomen i efterkanonisk tid. Man har räknat 278 hänsyftningar på G. T.-liga uttryck och bil- 183 der i bokens 404 verser. Mest rör det sig om inflytelser från de senare profeterna: Hesekiel, Andre Jesaja, Sakarja och Daniel. I hymnerna citeras och efterbildas ofta Psaltaren. På många håll, särskilt i kap. 4, 12, 21 och 22, ha astronomiska, kosmologiska och religiösa föreställningar från främre Orientens, särskilt Babyloniens och Irans, gamla vishet lånat föreställningar och bilder åt visionerna. Den gamla ariska föreställningen om drakstriden trängde tidigt in i judendomen, som framgår av t.ex. apokalypsen »Adams och Evas liv». I J. präglar den särskilt kap. 12, som talar om Mikaelstriden och om djävulens nedkastande till jorden. Utläggningshistoria. J. är en apokalyptisk skrift (se Apokalyptik) och måste som sådan tolkas för att bli begriplig och användbar. Den s.k. kyrkohistoriska utläggningen, som var vanlig alltifrån donatisten Tyconius på 380-talet till o. 1900, menade, att boken förutsäger kyrkohistoriens viktigare händelser. Efter medeltida mönster upptogs denna metod av Luther, som ursprungligen icke skattade boken högt. Den störste förespråkaren för denna riktning var J. A. Bengel (d. 1752), som med ledning av bokens sifferuppgifter satte världens undergång till år 1836. Bland svenska företrädare märkas Em. Swedenborg, Gustav IV Adolf, F. Franson, O. F. Myrberg. Metoden är fortfarande omtyckt inom de kristna och halvkristna ytterlighetsriktningarna. Den rör sig alltid med godtyckliga gissningar. — Den eskatologiska utläggningen låter allt i boken syfta på den yttersta tiden. Så gjorde redan några av kyrkofäderna och de motreformatoriska teologerna. Moderna företrädare äro t.ex. Th. Zahn och E. Lohmeyer. I Sverige utlades J. mer eller mindre eskatologiskt av P. Fjellstedt och O. Quensel, i Danmark av P. Madsen, och den allmänna uppfattningen vid sekelskiftet gick i denna riktning. Stora sanningsmoment ligga i detta synsätt, men det har i stort sett fått vika för den tidshistoriska utläggningen, som söker författarens anspelningar i hans samtids förhållanden. Den första till oss bevarade kommentaren, av Victorinus av Pettau 184