JOHNSON läggandet av diakonien hade en avgörande betydelse, han var länge ordförande i bibelöversättningskommittén och arbetade för ny psalmbok och katekes (den 1893 godkända katekesen var i huvudsak författad av J.). I det politiska livet tog J. aktivt del som medlem i prästeståndet 1888—1906 (ordf. 1897—1906), genom personliga initiativ samt som ledamot i deputationer och kommittéer, vilka hade att klargöra och hävda Finlands särställning inom det ryska riket. J. uppträdde frimodigt till sitt lands försvar inför tsaren och dennes ämbetsmän, men trots detta väckte hans lojalitetspolitik, som han som biblicist grundade på N. T., mycken kritik. Till den ekumeniska rörelsen och speciellt Stockholmsmötet 1925 ställde J. sig avvisande. Enligt hans mening ledde rörelsen till synkretism och samarbete med liberala teologer och kunde icke förenas med kristendomens eskatologiska karaktär. J:s religiösa och teologiska ståndpunkt bestämdes tidigt å ena sidan av inflytelser från den finska pietismen, å andra sidan av en personlig vänskap med J. T. Beck* i Tübingen. Han tillägnade sig Becks biblicism med dess ringa förståelse för en historisk skriftutläggning och hans substantiella tänkande, uppfattningen om rättfärdiggörelsens etiska karaktär samt tanken på det övervärldsliga gudsriket. Även J:s skarpa kulturkritik beror delvis på inflytelser av Beck. Skillnaden mellan Beck och J. låg framför allt däri, att medan den förre utförde sin livsgärning i studiekammaren och katedern, var den senare en aktivy kyrkoledare. Båda kunna karakteriseras som profetiska personligheter. J. framstår som en central gestalt i Finlands nyare kyrkohistoria. Självständigt och orubbligt följde han sina teologiska principer övertygad om att det framför allt gäller att finna den rätta grunden. Inom den nuvarande teologgenerationen märkes fortfarande hans inflytande. Litt.: art. Gustaf Johansson i 7. Carpelan—L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare o. tjänstemän från år 1828 (Helsingfors 1925) och 187 i S. Sola—L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828. Supp- lement till slutet ay år 1938; J. A. Mannermaa, Arkkipiispa Gustaf Johansson (Suomen kirkon | elämää 2, 1930) och Johansson, Gustaf (Kansallinen elämäkerrasto 3, 1930); Y. A. Wallinmaa, Piirteitä Gustaf Johanssonin toiminnasta Kuopion Hiippakunnan piispana (Oulu 1937); O. Tiililä, Uuden elämän etiikka (Helsinki 1940); G. 0. Rosenqvist, Finlands kyrka (Lund och Helsingfors 1946); Y. J. E. Alanen, Gustaf Johansson (Helsinki 1947). O.T. JOHNSON, Gisle (1822—94), er vid siden av H. N. Hauge* den personlighet som har satt de dypeste og varigste merker i Norges kirkehistorie i det 19. århundre. Under sin ungdom i Kristiansand ble J. påvirket av den lærde og ortodokst fromme adjunkt Chr. Thistedahl, mens han i sin studietid fra 1839 neppe ble influert i særlig grad av sine teologiske lærere. Etter teologisk embetseksamen 1845 studerte han i Tyskland. Her møtte han den lærde jøde C. P. Caspari (1814—92), en konvertitt til lutherdommen, og fikk denne nidkjære lutheraner til å la seg ansette som lektor ved Universitetet i Kristiania 1847. I ham fikk han siden sin nærmeste medarbeider og en trofast teologisk kampfelle. Han innledet også en forbindelse med det strengt ortodokse fakultet i Erlangen. Dette skulle få stor betydning for den norske teologi. Etter sin hjemkomst ble han i 1849 lektor i teologi og fra 1860 professor. Som universitetslærer har J. øvet en innflytelse uten sidestykke på det norske presteskap. Han foredrog dogmatikk med religiøs inderlighet, skarpsindig logikk og en evne til å analysere religiøst sjeleliv som virket betagende på de fleste av hans tilhørere og merket dem for livet. Hans system var den lutherske ortodoksi i moderne drakt. Det ble innledet med en ny disiplin som han kalte »pistikk», læren om menneskets eksistens i hedenskapet, under loven og i troen, og om troens genesis, en selvstendig utformning av Kierkegaards lære om menneskelivets stadier. Ellers gav den samtidige Erlangenskole* prinsippet for teologiens oppbygning. Dogmatikken ble en utfoldelse av den kristnes »frelsesbevissthet» og de idéer 188