JONA Jonas bok, som innehåller 4 kapitel, hör till de mindre profeterna*, men är icke som de övriga profetböckerna en samling av profetiska utsagor, utan en didaktisk legend. Enligt denna fick J. av Jahve befallning att begiva sig till Assyriens huvudstad Nineve för att där predika dom över dess syndfullhet. J. var icke hågad att åtaga sig uppdraget, utan försökte fly undan Gud genom att stiga ombord på ett fartyg, som skulle gå till Tarsis. Under färden uppstod en storm och det framgick, att den var sänd av Israels allsmäktige Gud för J:s överträdelses skull. J. kastades på egen begäran i havet, och då bedarrade stormen. Den hedniska båthbesättningen begynte tillbedja Jahve. I vattnet uppslukades J. av en stor fisk och tillbragte tre dygn i fiskens buk, där han sjöng en bön- och lovpsalm. Fisken kastade upp J. på land och profeten fick på nytt befallning att begiva sig till Nineve. Nu lydde han och hans predikan om förintelsedomen åstadkom i storstaden en allmän botgörelse, varpå Gud återtog den påtänkta förstörelsen. Men denna benådning förtröt J. högeligen, ty han hade ända från början varit obenägen att unna nineviterna räddning. Då lärde Gud J. genom ett naturunder, att den plan Gud hade uttänkt var något helt annat än profetens nationellt-religiösa trångsynthet: även staden Nineve, dess människor, ja, alla levande varelser voro föremål för den gudomliga barmhärtigheten. J.-berättelsen innehåller en mycket viktig och vittgående lärdom. Hedningarna framställas i boken i ett sympatiskt ljus, de äro mänskliga och välvilliga, benägna till bättring och tro. Däremot är J. i sin religiositet avundsjuk och bitter, för vilket han tillrättavisas av Gud. Boken vill visa, att den judiska partikularismen, som representeras av J., icke är ett tänkesätt efter Guds sinne, utan att Guds frälsningsvilja vill nå också hedningarna och förverkligas trots hans eget folks gensträvighet och agg. Denna den bibliska uppenbarelsens stora tanke om universalismen har i J:s bok fått ett mästerligt uttryck. Boken är väl avvägd med sina båda delar: händelserna under havsfärden och erfarenheterna i Nineve. I levande smäådrag 191 tecknas J:s ogina själsinställning och som dess motsats Guds alltomfattande hjärtelag. Över berättelsen svävar ofta ett leende, som stundom närmar sig det burleska. I den gammaltestamentliga religionshistorien förekommer den intolerans, som J. representerar, i sin mest tillspetsade form först i judendomen efter Esra. På grund härav och då det förefinnes märkbara arameismer i bokens språk, dateras den vanligtvis till tiden efter år 400. Om berättelsens historicitet pågick det i tiden häftiga meningsstrider. Det är naturligtvis icke omöjligt, att författaren till sitt förfogande skulle ha haft gamla traditioner, men ett dylikt obestyrkbart antagande påverkar icke värderingen av bokens karaktär och betydelse. J:s bok har icke historiskt-biografiska syftemål. Allt nervöst apologiserande för J.-bokens historiska riktighet och de däri omtalade undren fördunklar endast glansen hos denna lilla, men både litterärt och religiöst sett värdefulla bok. Med skäl har man sagt om J:s bok, att den hör till de böcker i G.T., som på ett alldeles speciellt sätt ha berett väg för evangelium. I Nya Testamentet användes J. vid ett tillfälle som ett messianskt skriftbevis, Matt. 12: 38—40, Luk. 11:29 f. Åt judarna, som begära ett messianskt tecken, gives intet annat tecken än »J:s tecken». Enligt Matt. betyder detta J:s tecken, att J:s vistelse i fiskens buk var en förebild till Människosonens död och uppståndelse, enligt Luk. åter, att Människosonen skulle vara ett likadant tecken för sitt släkte som J. var för nineviterna, vilket uttryck icke torde avse, såsom man ofta har velat tolka det, endast botpredikan och hotande dom, utan att Människosonen efter att på ett underbart sätt ha räddats ur dödens våld skulle legitimera sig som Guds sändebud. Denna användning av J.-gestalten som ett kristologiskt motiv grundar sig sålunda på en bihändelse, som med tanke på J.-berättelsens syftemäål är mindre betydelsefull. Däremot nämnes J. i överensstämmelse med J.-bokens grundtendens i Jesu-logion Matt. 12:41 (Luk. 11:32), där nineviternas botfärdighet som en följd av J:s predikan ställes i kontrast till Jesu åhörares otro. 192