Litt.: Utom kommentarverken till Tolvprofetboken: H. Gunkel, Märchen im Alten Testament (Halle 1917); L. C. Stollberg, Jona (diss. Halle 1927); G. v. Rad, Der Prophet Jona (Nürnberg 1950). A. La JORDFESTELSEN eller jordpåkastelsen har en historie som går tilbake til førkristen tid, og opprinnelig synes den å ha vært begynnelsen til at graven ble fyllt igjen. I middelalderen var j. den siste akt i et langt begravelsesritual, og som en kirkelig-liturgisk handling utført av en prest finner vi en treleddet j.s-formel på 1100-tallet. Denne middelalderlige formel fortsatte i Sverige i nesten uforandret skikkelse etter reformasjonen og brukes den dag i dag: »Av jord är du kommen. Jord skall du åter varda. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen». Men mens den svenske kirke alltid har hatt et ganske fyldig begravelses- og j.s-ritual, har Danmarks og Norges Kirkeritual (1685) og tilhørende alterbok — som ennå er de offisielle liturgiske bøker i Danmark — egentlig bare et meget enkelt ritual for j. og intet mer. Her foreskrives bare salmesang ved graven samt selve j.s-formelen som lyder: »Av jord er du kommet. Til jord skal du bli. Av jorden skal du igjen oppstå». Sammenhengen mellom j. og igjenfyllingen av graven er ennå tydelig i Kirkeritualet når det straks etter heter at de andre, som har båret liket, deretter skal kaste på den øvrige jord inntil graven blir helt tildekket. I mellomtiden skulle det så synges en eller flere passende salmer. I Norden benyttes ved j. en liten skuffe, men i flere andre land kastes jorden på med hånden. I Norge har prestene rett og plikt til å forrette j. for alle døde som tilhører den norske kirke, og et lovforslag i 1914 om såkalt borgerlig begravelse førte ikke til noe resultat. I Danmark er borgerlig begravelse — også av folkekirkens medlemmer — tillatt siden 1907, men denne tillatelse blir svært lite benyttet. Siden 1926 har også medlemmer av svenska kyrkan kunnet velge mellom kirkelig j. og »begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning»; med det sistnevnte forstås da enten frikirkelig 7 193 JOSIA begravelse eller en rent borgerlig akt. Både i Danmark og Sverige gjelder det at de som ønsker å bli begravet på denne måte, før sin død må ha gjort en skriftlig bestemmelse om det, eller de nærmeste pårørende kan søke om det. I Finnland er det i denne henseende omtrent som i Norge. Se også Begravelse, Kirkegård. H. F. JOSIA (hebr. Joschija'hu, »Jahve frälsar») efterträdde vid åtta års ålder sin fader Amon som kung över Juda, där han regerade omkr. 639—609 f. Kr. Medan det politiska trycket från Assur varit starkt under J:s båda närmaste företrädare, Manasse och Amon, såg läget ut att förbättras under J., framför allt efter Assurbanipals död 626, då det stora assyriska väldet hastigt gick mot sin upplösning. Efter vad man kan utläsa av 2 Kon. 23: 15 ff. och 2 Krön. 34:6 synes J. ha begagnat situationen till att avsevärt vidga sin maktsfär norrut. År 612 föll Assurs huvudstad Nineve för kaldéernas och medernas anfall. Under de slutliga striderna mellan assyrierna och deras angripare uppträdde Egyptens Farao Neko på Assurs sida och drog med en här norrut genom Palestina. J. sökte med vapenmakt hindra egypterna, men hans här blev slagen och han själv dödad vid Megiddo. J:s död var ett hårt slag för Judarikets nyväckta politiska aspirationer. Men därmed grusades också de förhoppningar om en religiös nydaning, som J. väckt till liv genom sin s. k. kultreform. Enligt berättelsen i 2 Kon. 22 fann prästen Hilkia en lagbok i templet i J:s 18:de regeringsår, d. v.s. 622, och på grundval av denna bok företog J. en religiös och kultisk reform. Denna reform var en akt av religiös frigörelse svarande mot den politiska och innebar att gudstjänsten och offren centraliserades till templet i Jerusalem, medan kultplatserna i landsorten slopades. Alla kultföremäål som voro förknippade med kanaaneisk religion, såsom heliga stoder och pelare (massebor och ascheror) förstördes. I det följandet året centraliserades påskfirandet till Jerusalem. Trots alla invändningar som framförts, är det högst sannolikt, att den funna lagboken 194