JOSUA är identisk med 5 Mos. eller kärnan därav, kap. 12—16 och 28. Någon omedelbar betydelse fick J:s reformation knappast. Men efter hemkomsten från exilen, när Israels liv i allt högre grad koncentrerades kring kulten, blev 5 Mos. jämte Prästkodex rättesnöret för den nya församlingen. Litt.: O. Procksch, König Josia (i Festgabe für Theodor Zahn, Leipzig 1928); F. Buhl—J. Jacobsen, Det israelitiske folks historie (7 ed. Khvn 1936). G. G. JOSUA, Nuns son, enligt den gammaltestamentliga traditionen Israels ledare efter Moses. Om honom berättas, att han allt sedan sin ungdom hade varit Moses’ medhjälpare (4 Mos. 11:28) både i fråga om kulten och kriget. Han var Moses’ följeslagare på Sinai berg (2 Mos. 24: 13, 32:17) och förrättade tjänst i uppenbarelsetältet (2 Mos. 33: 11). I striden mot amalekiterna förde J. israeliterna till seger (2 Mos. 17:9 ff.). Jämte Kaleb förblev J. Moses trogen, då de övriga spejarna, som från öknen hade begivit sig till Kanaan för att bespeja landet, uppviglade folket till knot (4 Mos. 14:38). Moses installerade honom högtidligt som sin efterföljare (4 Mos. 27: 18 ff.; 5 Mos. 31: 14 ff.). Efter Moses’ död förde J. israeliterna över Jordan in i Kanaan, erövrade landets viktigaste delar, varvid han först besegrade de sydpalestinensiska och därpå de förenade nordpalestinensiska furstarna (Jos. 1—12), fördelade det erövrade landet mellan de israelitiska stammarna och ålade folket att fortfarande tjäna Jahve (Jos. 13—24). Efter sin död begrovs J. på sin arvedels område i Efraims bergsbygd. Forskningen är mycket enig om att erö vringen av Kanaan icke har skett genom en snabb fortlöpande krigsrörelse österifrån, utan att de israelitiska stammarna sà småningom under flera släktled lade Palestinas områden under sig och detta delvis även söderifrån. Till stor del skedde denna erövring på fredlig väg genom fördrag och sammansmältning. Under dessa omständigheter torde bilden av J. som israeliternas gemensamma ledare under erövringen av 195 Kanaan icke kunna vara riktig. Sålunda förutsätter den gamla traditionskällan Dom. 1 ett sådant händelseförlopp vid erövringen av Kanaan, att där icke finnes rum för den ställning J. enligt J:s bok skulle inneha. En noggrannare analys ger vid handen, att icke heller berättelserna i J:s bok beröra hela Israel, utan äro lokalt begränsade till benjaminiternas och efraimiternas bosättningsområden och till dessa stammars öden. Efraimiten J. bör sålunda snarare uppfattas som en hövding för sin egen stam än som hela Israels ledare, vilken ställning först den senare traditionen tillskrivit honom. J. som en historisk person är det däremot intet skäl att betvivla. I N. T. nämnes J. i den grekiska formen 'Iqooðç tvenne gånger, båda gångerna som ledare för erövringen av Kanaan (Apg. 7:45; Hebr. 4: 8). Stundom har man velat förneka Jesu historiska existens genom att under hänvisning till namnlikheten förklara honom vara en återspegling av den förkristna J.-kulten, men påståendet saknar all grund, ty J:s person har aldrig gestaltats som en messiansk typ och han har icke varit föremål för dyrkan. Josuas bok, som i G. T:s kanon följer efter Pentateuken och innehåller 24 kapitel, skildrar Kanaans erövring och fördelning under J. Den judiska traditionen anser J. vara bokens författare, men boken själv förutsätter icke detta; tvärtom talar den om J. i tredje person och förtäljer även om händelser efter hans död. Boken grundar sig på gamla traditioner, speciellt benjaminitiska och efraimitiska, men dessa ha bearbetats i enlighet med den deuteronomistiska historietolkningen (jfr Biblisk historieskrivning) och generaliserats så att de beröra hela Israel. Det är därför svårt att rekonstruera hela det verkliga händelseförloppet, om ock J:s bok i många enskildheter är av stort historiskt värde. J:s bok har ofta ansetts höra så intimt samman med Pentateuken, att för dem använts den gemensamma benämningen Hexateuken. Dock föreligger det inga bevis för att J:s bok någonsin skulle ha bildat en helhet tillsammans med hela toran; däremot är samhörigheten med 5 Mos. sanno- 196