lik. J:s bok torde ha fått sin slutliga utformning kort efter exilen. Litt.: M. Noth, Das Buch Josua (Tübingen 1938); H. H. Rowley, From Joseph to Joshua. Biblical traditions in the light of archaeology (London 1950); H. W. Hertzberg, Die Bücher Josua, Richter, Ruth (i Das A.T. deutsch, Göttingen 1953); A. Alt, Josua (Kleine Schriften zur Geschichte des Volkes Israel 1, München 1953). A. La JUDAS BREV räknas till gruppen av s. k. katolska brev* i N.T., men är icke ett egentligt brev, utan en i brevform skriven uppmaning »att kämpa för den tro som en gång för alla har blivit meddelad de heliga» (v. 3). I församlingarna ha innästlat sig ogudaktiga människor, som förege sig vara kristna, men i lära och leverne förneka Kristus. Författaren är uppfylld av djup avsky för dem, men skildrar dem inte tillräckligt tydligt för att uppropets historiska bakgrund skall bli fullt klar. Författaren betecknar sig som »Judas, Jakobs broder». Vanligen antar man att därmed åsyftas Judas, Herrensbroder (Mark. 6:3), men aposteln Judas är inte helt utesluten, eftersom det grekiska uttrycket 'Iáxwßov (Luk. 6: 16) kan betyda såväl »Jakobs broder» som »Jakobs son». Om Judas, Herrens broder, veta vi att han vid tiden för en förföljelse under kejsar Domitianus’ regeringstid icke längre var i livet. Om J. skrivits av honom eller på hans uppdrag, så bör det alltså ha skett senast omkring år 80. Som anledning har man förmodat att vissa kretsar, som ansågo att kyrkans ledning borde förbli inom Jesu (= Davids) ätt, önskade att han genom ett »herdabrev» föreställde sig för församlingarna, då han »efterträdde» sin äldre broder Jakob (död 62). Mot en så tidig datering talar dock uttrycket »eder allraheligaste tro» (v. 20), som har blivit meddelad »en gång för alla» (v. 3), och hänvisningen till apostlarnas förutsägelser (v. 17). På en senare tid tyder också att de villolärare som J. bekämpar synas vara besläktade med de i Upp. 2:6, 15 omtalade nikolaiterna (90-talet). Dateringarna växla därför från omkr. 65 till 150, med en viss förkärlek för 90-talet, i vilket fall J. bör betraktas som pseudonymt. 197 JUDAS ISKARIOT J., som till största delen inarbetats i 2 Petr., är av värde som källa till kunskap om en säregen andlig miljö inom urkristendomen. Senjudiska böcker (Mose himmelsfärd och 1 Hen.) citeras som helig skrift. Andevärlden är föremål för stort intresse o. s. v. Då denna föreställningskrets än så länge är otillräckligt känd, erbjuder tolkningen av J. betydande svårigheter. Litt.: H. Werdermann, Die Irrlehrer des Judasund 2. Petrusbriefes (Gütersloh 1913); J. Moffat, The general epistles (London 1941). R. Gg JUDAS ISKARIOT — enligt Joh. 6:71; 13:2 Simons son — nämnes sist i alla synoptiska apostlakataloger. Hans tillnamn /skariot, som skiljer honom från andra nytestamentliga personer med det vanliga Jehudanamnet, t. ex. från Judas Jakobi (Luk. 6: 46), betyder sannolikt » Mannen från Keriot» (en stad i Judéen). Sålunda skulle J. ha varit den ende judéern bland Jesu tolv lärjungar. Den roll J. spelade i Jesu lidandes historia angives varje gång J. omnämnes i N. T. Det grekiska uttrycket för förräderi (rapaðıðóvaı) betyder egentligen överlämna någon i andras, i det här fallet i fiendens händer. Dà det Stora Rådet av fruktan för folket icke vågade häkta Jesus på ett normalt sätt, åtog J. sig uppdraget att visa vägen åt den i all hemlighet opererande beväpnade skaran och utpeka, vem av de i Getsemane övernattande männen som var Jesus. J:s hälsningskyss var den avgörande signalen. Man behöver icke förmoda, att J. skulle ha angivit Jesu messiashemlighet eller anklagat sin Mästare för något brott (se Luk. 22:3 ff. och Joh. 11: 57, 18: 2). Vid Jesu rättegång spelar J. ingen roll. Den enda psykologiska förklaring, som evangelierna giva för det usla dådet, är J:s girighet (Matt. 26:15; Joh. 12:6). J. ville draga någon vinst av Jesus, då den politiska messianismens drömmar hade svikit. J:s person förblir dock en olösbar gåta. Evangelisternas motiveringar äro mera teologiska än psykologiska. Skrifterna skola fullbordas (Mark. 14: 49). Människosonen går bort såsom det är bestämt (Luk. 22: 22). Satan for in i J. (Luk. 22:3; Joh. 13:2). Även de 30 198