JUDEKRISTNA silverpenningarna höra till de fullbordade skrifternas sammanhang (Matt. 26: 15, 27: 9—10). J. var liksom predestinerad för att bli Satans redskap (Joh. 6:71, 13:2). Förräderiets sammanhang med skrifterna kan dock inte tolkas i den riktning, att J. icke skulle vara någon historisk utan blott en litterär person. Svårigheten i försöken att göra J:s öde förenligt med G. T. bevisar, att urförsamlingen icke har diktat det svartaste bladet i sin historia. Anmärkningsvärd är också Jesu inställning till saken. Han överrumplas icke. Han har genomskådat J. och förutser sin förrädare. Även han giver ett tecken, en varning. Ända till det sista beklagar Jesus J:s förfarande, men han förbjuder det icke och vidtager inga motåtgärder. Att Människosonen går bort genom förräderi är förutbestämt, men icke vem som är redskapet (Luk. 22: 22). Om J:s eländiga slut finnas tre traditioner: J. hängde sig (Matt. 27: 3—5), störtade ned och krossades (Apg. 1:16—20), svällde ut och sprack itu av ohyggliga bölder (Papiasfragmentet). Litt.: M. Dibelius, Judas und der Judaskuss (Botschaft und Geschichte 1, Tübingen 1953). A.T. N. JUDEKRISTNA. Termen »judekristna» har hos olika författare och i olika sammanhang en rätt skiftande betydelse, och den är icke ens alltid hos samme författare entydigt använd. I allra vidaste mening avser beteckningen rätt och slätt: kristna av judisk härkomst. Parallelltermen blir då »hedningkristna», varmed betecknas kristna som icke äro av judisk härkomst. Sålunda talar man om att t.ex. församlingen i Rom på Pauli tid bestod av såväl j. som hedningkristna. Det är då icke fråga om, att de j. på något sätt skulle skilja sig från andra kristna i lära, kult eller församlingsorganisation. Men termen j. kan också brukas i skiftande speciella betydelser, av vilka följande kunna någorlunda klart särskiljas. 1. Som j. betecknas de första kristna i Jerusalem, den s.k. urförsamlingen i Jerusalem. Såsom dessas ledare framstå då antingen hela apostlakollegiet, bestående av 199 de elva av Jesus utsedda apostlarna samt den efter Judas Iskariot utsedde Mattias, eller speciellt av de s.k. pelarna (gr. otúÀot, Jakob, Petrus och Johannes (Apg. 1:21— 26; Gal. 2:9). Till dessa j. i Jerusalem har man sedan också räknat alla kristna av judisk härkomst i det Heliga Landet. Dessa tänktes idealt sett tillhöra urförsamlingen i Jerusalem. Men denna urförsamling i Jerusalem tänkes nu i apostolisk tid ha gjort anspråk på att betraktas som centrum för och ha överinseende över hela den dåtida kristenheten, alltså även över församlingarna i diasporan*. Detta anspråk skulle också ha godtagits av dessa församlingar. »Hedningarnas apostel», Paulus, betonar visserligen starkt, att han är apostel »icke från människor eller genom någon människa utan genom Jesus Kristus och Gud Fadern» (Gal. 1:1), men han finner det dock vara en självklar nödvändighet att i avgörande frågor träffa överenskommelse med »apostlarna och de äldste i Jerusalem» och far för detta ändamål upp till Jerusalem (Apg. 15:1 ff.). Och Paulus erkänner och betonar säväl den jerusalemiska urförsamlingens prioritet i förhållande till de av honom själv såsom apostel grundade församlingarna som de senares förpliktelser mot denna församling, vars medlemmar han ofta rätt och slätt kallar »de heliga», till skillnad från andra kristna, vilka han kallar för »de heliga» med tillägg av namnet på en stad eller en provins. Från urförsamlingen ha enligt Paulus de övriga församlingarna fått sitt andliga goda (2 Kor. 8 och 9). Denna den judekristna urförsamlingens centrala och ledande ställning i förhållande till kyrkan i dess helhet antages nu ha upphört genom dess flykt från Jerusalem till områden öster om Jordan (Pella, Kokaba) undan det krig som slutade med Jerusalems förstöring. Därmed skulle också dessa kristnas organisatoriska gemenskap med de andra församlingarna ha brutits. 2. Man är därmed redan över i en judekristendom i en andra mening, nämligen där man med judekristendom avser en riktning, som på ett eller annat sätt betonar 200