det judiska i kristendomen och därigenom kommer att skilja sig från andra kristna församlingar eller från den övriga kristenheten överhuvud i lära, kult eller organisation. Den till östjordanska områden flyktade urförsamlingen antages där ha isolerat sig eller blivit isolerad från den övriga kristenheten. Genom sammanställning av uppgifter hos kyrkofäder sådana som Justinus, Irenæus, Epiphanius, Hieronymus m.fl., har man trott sig kunna antaga, att denna judekristna grupp mer och mer avlägsnat sig från den paulinska kristendomen och konstituerat sig i sektsamfund, som förbundit Jesu evangelium med ett strängt iakttagande av judiska bruk och med anknytning till judiska kretsar, särskilt till sådana, hos vilka dop och reningsceremonier spelat en roll. Hos nämnda kyrkofäder framställas dessa j. ofta såsom »sekter» eller räknas till »kättarna». Såsom sådana få de också särskilda beteckningar, såsom »ebioniter» (de som hålla på fattigdomen eller på evangeliet till de fattiga) eller »nasoreer» (benämningens ursprung oklart). De uppseendeväckande fynden i senaste tid av förut okända skrifter, som gemenligen kallas Qumran-fynden eller Dödahavsfynden, ha givit anledning till ytterligare frågor och antaganden beträffande dessa judekristna riktningars utveckling. Sålunda har det förmodats, att dessa kristna anslutit sig till de judiska kretsar och ordensliknande sällskap av esseisk typ, som de efter flykten från Jerusalem särskilt kommit i beröring med, men att dessa å sin sida omfattat det Jesu evangelium, som de j. förkunnade. Det är framför allt den berömde professorn i Basel och Paris, Oscar Cullman, som framlagt denna hypotes till vetenskaplig debatt. 3. Termen »judekristen» användes också omväxlande med termen »judaist» för att beteckna sådana riktningar, som med utgångspunkt från Jesusord i motsats till Paulus, eller också både från Jesusord och Paulusord, hävdat, att ingen kan bli kristen utan att först ha blivit upptagen i Israel. Israel är ju nämligen enligt såväl Jesus som 201 JUDEKRISTNA Paulus det Gudsfolk, den Guds församling, varigenom Guds frälsningsrådslut till världen skall förverkligas. Jesus hade ju själv sagt, att icke det minsta av de åt Israel givna buden skulle upphävas (Matt. 5: 17—19), att frälsningen kommer från judarna (Joh. 4: 22) och att evangeliet för världen skulle förkunnas med början i Jerusalem (Luk. 24:47). En judekristendom, som stödde sig på dessa och liknande Jesusord, kunde alltså hävda, att ett upptagande av en troende i den kristna gemenskapen måste föregås av hans upptagande i Israels församling, varigenom han då också förpliktades att hålla hela Mose lag. En judekristen riktning av detta slag förefanns ju redan på Pauli tid och var enligt Apg. 15:1 ff. den egentliga anledningen till apostlamötet i Jerusalem, som där omtalas. Paulus avvisade nu denna riktning, men att döma av t. ex. Rom. 11:2, 13—24, kunde den ju ha åberopat Pauli egen förkunnelse. Paulus har tydligen kraftigt betonat, att den kristna församlingen icke är en ny församling, utan »inympad» i Guds församling Israel. Gentemot judekristendomen i denna mening har då Paulus hävdat, att upptagandet i Gudsförsamlingen, Israel, sker direkt genom tron på Kristus. 4. Även i samband med nutida företeelser användas beteckningarna judekristen och judekristendom i skiftande mening. Sålunda ser man ofta »judekristen» brukad rätt och slätt som beteckning för kristen av judisk härkomst, eller som det vulgärt heter, en »omvänd jude». Men benämningen kan också förekomma i en speciell betydelse, särskilt när man talar om en »judekristen församling». Man menar då i allmänhet en församling, som består av judar, som tro på Kristus, men därför icke bryta sig ut ur sitt judiska sammanhang. Redan på 1920-talet bildades sådana församlingar på skilda håll i världen och särskild aktualitet har den judekristna församlingen fått i den nya staten Israel. Judekristendomen i denna mening innebär bl.a., att man icke ingår i någon »hedna»-kristen kyrka eller samfund, vare sig katolsk eller protestantisk, men ändock både själv uppfattar sig och av många 202