Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Judekristna
- Judendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDENDOM
av dessa samfund uppfattas som
tillhörande den allmänna kristna kyrkan.
Man kan för denna ståndpunkt med rätta
anföra, att då Paulus kunde hävda, att en
hedning icke först måste bli israelit för att
sedan upptagas i den kristna gemenskapen,
så är det så mycket orimligare, att en
israelit först måste bli hedning — genom att
gå ut ur den judiska gemenskapen — för att
kunna bli kristen. I staten Israel blir det för
en sådan judekristen bl.a. självklart, att
han liksom de första kristna iakttager
sabbaten, lördagen, såsom vilodag.
Litt.: R. Travers Herford, Judaism in the New
Testament (London 1928); H. Lietzmann,
Geschichte der alten Kirche 1—4 (Berlin—Leipzig
1932—44) ; O. Moe, Kirken i aposteltiden (Oslo
1951); M. Simon, Les premiers chrétiens (Paris
1952). H.O.
JUDENDOM. Begreppet j. användes i
allmänhet endast i religiös mening. Ordet
betecknar alltså ungefär »den judiska
religionen». Därmed menas då i vidsträcktaste
betydelse Israels religion och religiösa
förhållanden alltifrån den tid, då man icke längre
räknade med de tio nordstammarna, utan
Juda stam blev den, som huvudsakligen
uppbar Israels arv. Sålunda sträcker sig j:s
tid från omkring 600 f.Kr. fram till våra
dagar. I denna j:s yttre historia urskiljas
vissa större perioder, men om den närmare
periodindelningen råder icke hel
överensstämmelse bland olika forskare. I huvudsak
råder dock tämlig enighet om följande
huvudperioder:
1. Omkr. 600—300 f. Kr., tiden för exilen*
och efterexilen fram till Alexander den store.
2. Omkr.300—60 f. Kr., alltså fram till Roms
övertagande av makten i judarnas hemland.
Denna periods j. kallas i tyska och nordiska
länder med en högst olämplig benämning
för »senjudendomen». Tiden 600—60 f.Kr.
brukar behandlas inom det
gammaltestamentliga området (se Israel och Israels
religion). Under den andra perioden lägges dock
grunden till det som tillhör följande period:
3. Tiden fr.o.m. omkr. 60 f.Kr. till 70 e.Kr.
(templets förstöring). För att få en bild av j.
under denna tid är det därför nödvändigt
att gripa tillbaka på den föregående perio-
203
den. De förhållanden som kännetecknade j.
under århundradena omkring vår
tideräknings början äro i sina huvuddrag följande:
a) Den starka utbredningen av j. i
hela den dåtida världen ifrån Babylonien
i öster till Spanien i väster genom Mindre
Asien, Grekland, Italien och Egypten. Det
torde ha funnits ungefär sex gånger så
många judar utanför Palestina som i landet.
b) Den livliga förbindelsen mellan
de judiska församlingarna i hela världen
och j. i Israels land. Man betraktade Israel
och Jerusalem som den självklara
medelpunkten, dit troende judar från hela
världen kommo särskilt till de stora högtiderna.
Omvänt reste ledande judar från Palestina
till olika orter och besökte trosfränder i den
övriga världen, t.ex. Rom, Alexandria,
Efesus, Korint. Ledande män från Jerusalem
betraktades överallt som religiösa
auktoriteter. Även i de fall, då man i det yttre hade
det mycket bättre i främmande land, så
betraktade man det och kallade det för
»förskingringen», hebr. gola’, galu't, grek.
dıxoropa, diaspora*. Det är därför en
oriktig bild av de verkliga förhållandena man
gjort sig, då man föreställt sig en
geografiskt bestämd skillnad mellan en
»palestinensisk» och en »hellenistisk» j.
c) Förekomsten av olika religiösa
riktningar inom j. Genom evangelierna
och Josephus äro sadducéer" och
fariséer* bekanta. Genom den s.k.
pseudoepigrafiska* litteraturen känner man också
de »apokalyptiska» kretsarna (se
Apokalyptik), som sysslade med uppenbarelser
rörande urtid och ändens tid samt med
skildringar av förhållanden i den himmelska
världen. Vidare känner man främst genom
uppgifter hos Josephus och Filon* till
förekomsten av riktningar av
ordenskaraktär, t.ex. de hemlighetsfulla
esséerna och andra, för vilka det bl.a. var
utmärkande att de lade stor vikt vid dop eller
reningsceremonier. Genom den s.k.
damaskusskriften (hittad i Kairo 1896 av
Schechter) känner man en för sig avskild riktning,
som brukat benämnas »Det nya förbundets
församling i Damaskus». Genom de nya
Dödahavs- eller Qumran-fynden, framför
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 3 01:42:28 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ntu/2/0110.html