- Project Runeberg -  Nordisk teologisk uppslagsbok för kyrka och skola / 2. I - O /
203-204

(1952-1957) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judekristna - Judendom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JUDENDOM av dessa samfund uppfattas som tillhörande den allmänna kristna kyrkan. Man kan för denna ståndpunkt med rätta anföra, att då Paulus kunde hävda, att en hedning icke först måste bli israelit för att sedan upptagas i den kristna gemenskapen, så är det så mycket orimligare, att en israelit först måste bli hedning — genom att gå ut ur den judiska gemenskapen — för att kunna bli kristen. I staten Israel blir det för en sådan judekristen bl.a. självklart, att han liksom de första kristna iakttager sabbaten, lördagen, såsom vilodag. Litt.: R. Travers Herford, Judaism in the New Testament (London 1928); H. Lietzmann, Geschichte der alten Kirche 1—4 (Berlin—Leipzig 1932—44) ; O. Moe, Kirken i aposteltiden (Oslo 1951); M. Simon, Les premiers chrétiens (Paris 1952). H.O. JUDENDOM. Begreppet j. användes i allmänhet endast i religiös mening. Ordet betecknar alltså ungefär »den judiska religionen». Därmed menas då i vidsträcktaste betydelse Israels religion och religiösa förhållanden alltifrån den tid, då man icke längre räknade med de tio nordstammarna, utan Juda stam blev den, som huvudsakligen uppbar Israels arv. Sålunda sträcker sig j:s tid från omkring 600 f.Kr. fram till våra dagar. I denna j:s yttre historia urskiljas vissa större perioder, men om den närmare periodindelningen råder icke hel överensstämmelse bland olika forskare. I huvudsak råder dock tämlig enighet om följande huvudperioder: 1. Omkr. 600—300 f. Kr., tiden för exilen* och efterexilen fram till Alexander den store. 2. Omkr.300—60 f. Kr., alltså fram till Roms övertagande av makten i judarnas hemland. Denna periods j. kallas i tyska och nordiska länder med en högst olämplig benämning för »senjudendomen». Tiden 600—60 f.Kr. brukar behandlas inom det gammaltestamentliga området (se Israel och Israels religion). Under den andra perioden lägges dock grunden till det som tillhör följande period: 3. Tiden fr.o.m. omkr. 60 f.Kr. till 70 e.Kr. (templets förstöring). För att få en bild av j. under denna tid är det därför nödvändigt att gripa tillbaka på den föregående perio- 203 den. De förhållanden som kännetecknade j. under århundradena omkring vår tideräknings början äro i sina huvuddrag följande: a) Den starka utbredningen av j. i hela den dåtida världen ifrån Babylonien i öster till Spanien i väster genom Mindre Asien, Grekland, Italien och Egypten. Det torde ha funnits ungefär sex gånger så många judar utanför Palestina som i landet. b) Den livliga förbindelsen mellan de judiska församlingarna i hela världen och j. i Israels land. Man betraktade Israel och Jerusalem som den självklara medelpunkten, dit troende judar från hela världen kommo särskilt till de stora högtiderna. Omvänt reste ledande judar från Palestina till olika orter och besökte trosfränder i den övriga världen, t.ex. Rom, Alexandria, Efesus, Korint. Ledande män från Jerusalem betraktades överallt som religiösa auktoriteter. Även i de fall, då man i det yttre hade det mycket bättre i främmande land, så betraktade man det och kallade det för »förskingringen», hebr. gola’, galu't, grek. dıxoropa, diaspora*. Det är därför en oriktig bild av de verkliga förhållandena man gjort sig, då man föreställt sig en geografiskt bestämd skillnad mellan en »palestinensisk» och en »hellenistisk» j. c) Förekomsten av olika religiösa riktningar inom j. Genom evangelierna och Josephus äro sadducéer" och fariséer* bekanta. Genom den s.k. pseudoepigrafiska* litteraturen känner man också de »apokalyptiska» kretsarna (se Apokalyptik), som sysslade med uppenbarelser rörande urtid och ändens tid samt med skildringar av förhållanden i den himmelska världen. Vidare känner man främst genom uppgifter hos Josephus och Filon* till förekomsten av riktningar av ordenskaraktär, t.ex. de hemlighetsfulla esséerna och andra, för vilka det bl.a. var utmärkande att de lade stor vikt vid dop eller reningsceremonier. Genom den s.k. damaskusskriften (hittad i Kairo 1896 av Schechter) känner man en för sig avskild riktning, som brukat benämnas »Det nya förbundets församling i Damaskus». Genom de nya Dödahavs- eller Qumran-fynden, framför 204

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 3 01:42:28 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ntu/2/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free