allt »Disciplinrullen» och »Habackuk-kommentaren», har man fått nytt material till kunskapen om och forskningen rörande sådana riktningar, och många forskare ha identifierat den krets, som står bakom dessa dokumenter med esséerna och damaskusförsamlingen. Man kan även spåra förekomsten av en stor grupp fromma judar, som icke speciellt tillhörde någon bestämd grupp, utan vilkas religiösa liv kännetecknades av gudstjänsten, av bönerna och bibelläsningen i hemmet och av de religiösa bruken. Man har kallat dem »de stilla i landet» och antagit, att t.ex. Jesu familj och hans apostlar hörde till denna grupp. Slutligen kan nämnas de »hellenistiskt» påverkade, såväl i Palestina som i diasporan. Denna hellenistiska påverkan har tagit sig väsentligen två olika former: dels en sekularisering i större eller mindre grad, t.ex. hos prästadeln, dels inflytelser från gnosis och filosofi. Bland dessa olika grupper torde i diasporan fariséer, »de stilla i landet» och de hellenistiskt påverkade varit talrikast företrädda. Samfunden av ordenskaraktär synas ha haft sin tyngdpunkt i Östjordanien. d) Synagoggudstjänsten var en gemensam angelägenhet för så gott som alla riktningar, såväl i Palestina som i diasporan. Synagoggudstjänsten innefattade all gudstjänst: i hemmet, i mindre sammankomster, i större sammankomster av menigheten på en ort och i templet (med undantag för den egentliga offerkulten). Synagoggudstjänsten hade sin egen uppbyggnad, på vilken de olika riktningarna hade anmärkningsvärt liten förmåga att inverka. För de större sammankomsterna fanns synagogan* såsom en gemensam mötesplats och synagoga blev också namnet på den judiska församlingen på en ort. I denna församling kunde däremot en bestämd riktning — oftast då fariséerna — vara den dominerande och taga ledningen, och detta kunde då också medföra, att en för dem misshaglig riktnings anhängare »utstöttes ur synagogan» (jfr Joh. 9:22). Jesus själv gör en bestämd skillnad mellan synagogans gudstjänst — i vilken han deltager och därmed 205 JUDENDOM förklarar för en gudomlig stiftelse — och t. ex. fariséernas föreskrifter, vilka han bestämt avvisar såsom människostadgar, vilka åsidosätta Guds bud. e) Gemensamt för alla riktningar — med undantag för helt sekulariserade — var det stränga fasthållandet vid Skriften såsom något gudomligt givet (jfr Matt. 5:17 f.). Skriften studerades och inlärdes av varje from jude, i hemmet, i skolan (allmän skolgång med början vid fem års ålder) och i synagoggudstjänsten, vars lovsånger och böner voro hämtade ur Skriften och som i övrigt bestod av skriftläsning. Den högre utbildningen blev därför i princip »Skriftlärdom». Varje riktnings speciella traditioner* anknötos till Skriften och varje riktnings »skriftlärde» stodo i högt anseende. Fariséerna t.ex. menade förvisso icke själva, att de med sina »de äldstes stadgar» satte människostadgar vid sidan av Guds bud. Dessa stadgar eller »traditioner» kunde visserligen kallas »den muntliga Läran», given genom muntlig tradition, som gick tillbaka ända till laggivningen på Sinai, men denna tradition var egentligen i princip endast en tradition om Skriftens rätta uttydning och tillämpning, formellt icke skild från Jesu uttydning av budord enligt Matt. 5:21 ff. Men de olika riktningarna förkastade i stor utsträckning varandras traditioner. Så t.ex. avvisades fariséernas »traditioner» av sadducéerna. 4. Perioden från 70 till omkr. 500. Förstöringen av templet år 70 hade genomgripande betydelse i yttre avseende genom att tempelkulten upphörde och Stora Rådet (Synédriet, Sanhedrin) med sadduceisk dominans miste sin funktion. Eftersom hela j. i Jerusalem sett den högsta auktoriteten förankrad, så berörde dessa händelser på det djupaste icke endast den palestinensiska utan hela diaspora-j. Emellertid konsoliderades j. mirakulöst snabbt. Detta var fariséiska lärdes förtjänst och de togo nu helt ledningen. Under Jochanan ben Zakkai (Johannes Sackéus son) samlades i Jabne år 90 e.Kr. en synod, vid vilken ett kollegium av fariseiska skriftlärde, ett rabbinkollegium, fick en auktoritet motsvarande 206