JUDENDOM Stora Rådets. Det blev i fortsättningen de fariseiska skriftlärdes förnämsta män, som utformade de regler för livsföringen (falaka’), som blev normerande för församlingarna i hela den judiska världen. Från och med detta årtal talar man icke längre om fariseisk j. utan om rabbinsk judendom. Denna blir en från högskolorna ledd j. De förnämsta högskolorna under denna tid voro intill omkr. år 400 i Palestina och Babylonien, och efter år 400 i Babylonien; t.ex. Tiberias och Sepforis i Galiléen, Sura, Nehardea och Pumbeditha i Babylonien. Det kanske mest utmärkande för denna högskolebildning var den stränga kontinuiteten mellan de olika generationerna av lärde och det ständiga samarbetet, varigenom man i diskussion mellan olika meningar kom till ett slutgiltigt avgörande. Genom fariséernas övertagande av auktoriteten kom, på grund av denna kontinuitet mellan generationerna — alltså vördnaden för tidigare lärde —, nu också sådana namn att få en stor betydelse, vilka tillhörde föregående period. Vad dessa sagt samlades, inlärdes, diskuterades, vidarefördes. Exempel äro Hillel, Schammai och Ra bban Gamaliel I (Pauli lärare, Apg. 22: 3; anmärkningsvärt är i detta sammanhang, att Paulus såsom f.d. farisé kallar fariseismen rätt och slätt »judendom», 'louðatopós Gal. 1:13. Likaså, att Joh. oftast säger rätt och slätt »judarna», när det uppenbarligen är de fariseiska judarna, som åsyftas). Den rabbinska j:s ledarställning inom hela judenheten medförde dock icke, att övriga riktningar helt utestängdes ur församlingarna. Till och med kristna judar deltogo in på andra århundradet i synagogan. De som tidigast utmönstrades voro dock kristna och gnostiker (minim). Apokalyptikernas arvtagare, esoteriska riktningar, som man kallat mystiker, men rätteligen redan vid denna tid borde kalla kabbalister, ha t.o.m. funnits bland rabbinerna själva. Om en sådan rabbin berättas det, att han kom på avvägar och blev utesluten, nämligen Rabbi Elisha ben Abuja (början av 2:a årh.). Men Rabbi Akiba, som genomgått samma slag av 207 mystiska andliga upplevelser, gjorde detta utan att taga skada. Synagogans gudstjänst förmådde rabbinerna föga, om alls, ändra i dess grundstruktur och karaktär. Nya böner, som formulerats av rabbiner, fingo visserligen burskap, men utträngde icke tidigare sådana. Bönen mot »mini'm» infördes för att hindra dessa att deltaga. I Shema Israel borttogs läsandet av de tio budorden med deras sammanfattning för att utestänga den (kristna?) missuppfattningen, att endast dessa bud vore bindande. Det viktigaste under denna period var fram till år 200 den systematiska anordningen och definitiva redigeringen av »de äldstes stadgar», av rabbinerna själva kallad »Mishna» samt därefter samlandet av alla diskussioner kring denna, vilket utmynnade i de båda stora Talmuderna*: den palestinensiska Talmud (Talmud Jerushalmi) och den babyloniska (Talmud Babli). Vidare företogs samlingar av diskussionerna till bibelstudiet, alltså ordnade i bibeltextens följd, vilka kallas Midrasher, till skillnad från andra midrasher noggrannare betecknade »rabbinska midrasher». Det finnes nämligen också skrifter i midrashform, som närmast äro av mystisk eller kabhbalistisk art, såsom tredje Henoksboken (den hebreiska Henoksboken), Hekalotböckerna, som skildra mystiska eller extatiska upplevelser, Sefer Jesira, en djupsinnig kosmologi, bokstavs- och talmystik, m. fl. De rabbiner som verkade fram till 200 kallas tannai'm, mellan 200—500 amorai'm. 5. Perioden 500—1000. Denna är i yttre hänseende bestämd av Islams frammarsch och maktställning. Under denna tid är centrum för den rabbinska auktoriteten fortfarande Babylon, men framstående lärde förlägga också sin verksamhet västerut: Nordvästafrika, Spanien, Tyskland (sedan Karl den store t.ex. i Worms, Köln och Mainz). Under tiden 500—600 kallas de ledande rabbinerna för saboraim. Därefter kommer under denna period erkännandet av ett högsta andliga överhuvud, kallad Gaon. Man börjar jämte på hebreiska och arameiska också skriva på arabiska och un- 208