der impuls från den arabiska vetenskapen börjar man också behandla de klassiska skrifterna ur grammatisk och lexikografisk samt filosofisk betydelse, vilket givetvis får även teologisk betydelse. En rik andlig diktkonst på hebreiska utvecklas. Berömda gaoner äro Amram, Hai, Saadja och Sherira. En anmärkningsvärd riktning uppstod och fick en viss utbredning i mitten av denna period, nämligen karéerna eller karaiterna, som ha kallats j:s protestanter, därför att de förkastade hela den fariseiska traditionen och hävdade, att endast Skriften var bindande. Dessa nådde dock aldrig tillnärmelsevis samma proportion i förhällande till den rabbinska j. som protestantismen i förhållande till katolicismen. Den mystiska riktningen, Kabbala, var också livligt företrädd. Den tar sig uttryck i flera både spekulativa och religiösa skrifter — icke minst i andlig diktning. — Även gaoner nämnas såsom kabbalister. 6. Perioden 1000—1492. J:s tyngdpunkt blir under denna tid mer och mer förflyttad ät väster. Särskilt har den rabbinska j. sitt högsäte i Spanien. De judiska lärdomscentra kunde blomstra under islams välde, enär islam erkände j. som en »skriftreligion». Kabbala fick en stor utbredning inom hela judenheten, framför allt genom den plötsliga spridningen av Kabba’las förnämsta urkund, den berömda boken Zohar, skriven på ett för denna bok säreget arameiskt språk. Själva ordet Zohar (»glans») är ett hebreiskt ord, som anknyter till Dan. 12:3. Inom den rent rabbinska j. är under denna tid av betydelse den systematiska behandlingen av den judiska etiken och halakan, framför allt genom Maimonides, samt kommenteringen av Bibeln, Talmud och Midrash: Raschi, Tosafisterna. I det kristna västerlandet kännetecknas j:s ställning av de icke minst genom korstågens agitation mot de »otrogna» uppflammande judeförföljelserna (se Antisemitism). Detta torde ha bidragit till, att det blev god jordmån hos förföljda och betryckta judar för den mystik, som försätter den religiöse till skådandet av den himmelska världen och fullkomningens tid. Men även det strikta fasthållandet 209 JUDENDOM och iakttagandet av arvet från fäderna befordrades. Under denna tid tillkommer de båda viktiga monumentalframställningarna av j:s praxis: »Turim» av Jakob ben Asher och »Shulchan Aruk» av Josef Karo. 7. 1492—omkr. 1750. De grymma förföljelserna mot judarna, som från 1481 satte i gång även i Spanien, utmynnade i judarnas fördrivning därifrån 1492. Den rabbinska j. förlorade därmed sitt viktigaste centrum. Under reformationen finnas betydande ansatser till förståelse för j. genom att man upptager studium av hebreiskan och därmed också börjar studera judiska skrifter. Så är Reuchlin bekant för sina grundliga studier icke minst av Kabbála. Men den avoga inställningen övervägde dock. 8. Först omkring 1750 träder en vändning in. Med upplysningen ändras inställningen till j., men även j. tager intryck av upplysningen, det uppstår en »upplysnings»-rörelse (hebr. haskala) inom j., som också medför ett fjärmande av stora kretsar inom ċjudenheten från den traditionella j. Inom den egentliga j. uppstår en skarp strid mellan den rabbinistiska och den kabbalistiska riktningen. Men å andra sidan har Kabbálan, framför allt studiet av Zohar, befordrat uppkomsten av den mystiskt-innerliga rörelse ibland östeuropas judenhet, som heter Chassidismen (Baal Shem Tob), vilken blivit allmännare känd i Västern genom Martin Bubers arbeten. Under inflytande av den livaktiga judiska vetenskapen (Wissenschaft des Judentums) uppkommer i Västern en liberal j. och reform ţjuden dom, som en kort tid medför genomgripande ändringar t.o.m. i gudstjänstritus i icke så få församlingar. I det nya Israel mötas åter alla skiftande riktningar av j. Litt.: L. Finkelstein, The pharisees (2 ed. Philadelphia 1946); R. Travers Herford, The pharisees (London 1924); G. F. Moore, Judaism etc. (Cambridge, USA 1927); J. Abelson, Jewish mysticism (London 1913); J. Bischoff, Die Elemente der Kabbalah (Berlin 1913—14); G. H. Box—W. O. E. Oesterley, A short survey of the literature of rabbinical and medieval judaism (London 1920); I. Elbogen, Der jüdische Gottesdienst (2 ed. Frankf. a. M. 1924); M. Buber, Deutung des Chassidismus (Berlin 1935) ; L. Bæck, 210