JUNGFRU MARIE KYRKOGÅNGSDAG upptogs J. i allmänhet i de evangeliska länderna. Detta berodde på att J. innehöll ett rent bibliskt motiv. I motsats till flertalet andra mariadagar kom också Kristusmotivet klart till sin rätt i J. J. firas numera i Sverige på den söndag, som infaller närmast före den 25/3. I Danmark, Norge och Island firas den 5:e söndagen i fastan. I Finland firas J. på sitt gamla datum, den 25/3, men diskussion pågår f.n. om att förlägga densamma till söndagen före detta datum. Se även Maria. Litt.: H. Usener, Das Weihnachtsfest (Bonn 1889); G. Lindberg, Kyrkans heliga år (Sthm 1937). H. J—son JUNGFRU MARIE KYRKOGÅNGSDAG eller Kyndelsmässodagen. En folklig mariakult växte fram redan under kristendomens båda första århundraden, på vilket kyrkofäderna giva flera bevis. Liturgiskt ordnade mariafester framträda dock först på 400-talet i Orienten. I Västerlandet har den gallikanska kyrkan gått i spetsen för införandet av den orientaliska mariakulten. Kyrkan i Rom höll sig länge avvaktande i fråga om den nya kulten. Först under påven Sergius I (död 701) omtalas i Rom Marie himmelsfärd. Under de följande århundradena intensifierades mariakulten oerhört. I Norden blev den mycket populär och missalena upptogo allmänt de gängse mariafesterna. Vid medeltidens slut hade Maria erhållit så många fester, att forskningen med berättigande har talat om ett Marias kyrkoår. J. eller Kyndelsmässodagen (lat. purificatio Mariae) firas 40 dagar efter Jesu födelse i enlighet med 3 Mos. 12 och Luk. 2:22— 24. Festen uppstod i Jerusalem och spred sig därifrån över hela Orienten. På 6600-talet vann den insteg i Västerlandet. Under det J. i Orienten främst hade Jesu möte med Simeon som huvudmotiv, antog den i Västerlandet alltmera karaktären av Mariadag. Under medeltiden firades J. som en stor högtidsdag. Dess datum, 2/2, ändrades aldrig, eftersom detta var bibliskt grundat. J:s 215 liturgi karakteriserades av en ljusvigning (lat. benedictio candelarum), vilken följdes av en procession. Möjligen går denna tillbaka till någon hednisk renings- och ljusfest. Genom reformationen förändrades J:s karaktär väsentligt. Den med festen förenade mariakulten upphörde. Ljusvigning och procession bekämpades som obibliska ceremonier och försvunno. I stället kom Kristusmotiven att alltmera betonas. J. firas numera på söndag, antingen den 2/2 eller nästföljande eller, om denna är fastlagssöndag, föregående. Se även Maria. Litt.: H. Usener, Das Weihnachtsfest (Bonn 1889); G. Lindberg, Kyrkans heliga år (Sthm 1937); H. Johansson, Hemsjömanualet. En liturgi-historisk studie (diss. Lund 1950; s. 106ff.). H. J—son JUNGFRU FÖDELSE. 1. Religionshistoriskt. J. i betydelse av övernaturlig födelse är ett i olika religioner ofta förekommande motiv, som vill visa religiösa heroers och mäktiga personers gudomliga härstamning. Föreställningen om äktenskapligt umgänge med gudomen, vare sig denna tänkes representerad genom en människa eller en symbol, förekommer icke sällan — så t. ex. i de hellenistiska mysteriereligionerna. En sådan förbindelse tänkes alstra en särskild övernaturlig kraft. Talrika äro myterna om gudasöner, som blivit till genom en gudoms förening med en jordisk kvinna, så i gammalegyptisk, babylonisk, grekisk och romersk religion. Särskilt inom grekisk religion betonas därvid moderns bevarade jungfrulighet. Vanlig är även föreställningen om en gudason eller religiös hero som blir till utan någon föregående könslig akt, varvid modern sålunda bevarar sin virginitet. Den biologiska sidan av denna får dock ej överbetonas, vilket ofta skett i senare tiders diskussion. Då i främreorientalisk ideologi moder- och kärleksgudinnan och hennes kvinnliga kulttjänare framställts som och kallats jungfrur, har jungfruligheten en självständig kultisk och religiös innebörd. Såsom nyare forskningar visat, har Jahve i kulten i Israel lokalt och temporärt vid sin sida 216