haft jungfrugudinnan Anat, ehuru en litte- ` rär censur senare utplånat de flesta spåren av denna kult i G. T. 2. Bibliskt. Immanuelsutsagan Jes. 7:14, riktad till konung Ahas: »Se, jungfrun ('alma'h, växlingsord till betullah, jungfru) blir (är) havande och föder en son», anspelar på j. Enligt nutida ledande exegeter åsyftar här »jungfrun» sannolikt drottningen, som i årsfestens kultdrama gestaltade gudinnan och var moder till det gudomliga messianska frälsarbarnet. I fråga om j. ligger tonvikten här sålunda icke på det biologiska, utan det kultisk-religiösa momentet. Vissa grekiska översättningar ha i medveten reaktion mot Septuagintas riktiga tolkning n«pUévos, »jungfru», återgivit det hebr. almah med ves&s, »ung kvinna». Vår nuvarande svenska bibelöversättning följer denna oriktiga tolkning (»Se, den unga kvinnan skall varda havande» etc.), men härmed fördunklas ett viktigt led i de bibliska utsagorna om j. (Se även Immanuel.) Enligt de bibliska berättelserna om Jesu födelse (Matt. 1:18 ff.; Luk. 1:26 ff.) har Jesus fötts genom den helige Ande och jungfrun Maria. I båda markeras att det skett utan mans medverkan (Matt. 1:18; Luk. 1: 34 f.), alltså j. i klart biologisk mening. I Lukas’ födelseberättelse saknas alla kultiska drag. Matt. ser i Jesu ankomst till jorden genom j. uppfyllelsen av Immanuelsprofetian i Jes. 7 (Matt. 1:22 f.). Även om den urgamla orientaliska, med kulten förbundna föreställningen om gudabarnets moder såsom en jungfru och barnet såsom hennes förstfödde icke var okänd i den palestinensiska urkyrkan, fattas i den äldsta kyrkliga förkunnelsen om Jesu födelse j. rent biologiskt för att markera Jesu ankomst såsom det absoluta undret. Beaktansvärt är uppvisandet inom nyare forskning huru i det första århundradet e.Kr. den hellenistiskegyptiska föreställningen om ett gudabarns födelse genom ande (rvs pa) var vitt utbredd. Även om det skulle vara möjligt att bevisa, att evangeliernas berättelser om Jesu födelse influerats icke blott sakligt utan även — såsom man menat — stilistiskt därav, så har man därmed icke kommit till botten 217 JUNGFRUFÖDELSE med dessa berättelsers egentliga motiv. Så mycket kan med visshet sägas, att urkyrkan med skildringen av Jesu födelse genom den helige Ande och jungfrun Maria velat teckna det unika i Jesu inträde i världen och det hemlighetsfulla kring hans person. Då Anden enligt urkristen åskådning kännetecknar den nya tidsålder, den eskatologiska tid (sluttiden), som med Jesus Kristus brutit in, är det naturligt, att man sätter Anden i förbindelse med Jesu födelse av en jungfru. J. kommer så att inlemmas i den för urkristendomen konstitutiva eskatologiska grundsynen. 3. Teologiskt-dogmatiskt. Vi veta av symbolhistorien, att tanken på Jesu födelse genom den helige Ande och jungfrun Maria ingår i de allra äldsta bekännelserna, så t.ex. i den gammalromerska på 100-talet, och kan konstateras i snart sagt alla lokalkyrkor i den äldsta kristenheten. Den har blivit en dogm, som har giltighet för alla huvudkonfessioner, vilket bevisas bl. a. därav, att den ingår i det för hela kristenheten gällande Symbolum nicaeno-constantinopolitanum. Då omsider jämte artikeln om j. tanken på avlelsen (conceptio) uppträder som ett självständigt symbolelement och vid mitten av 300-talet upptas i bekännelsen (»avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria»), kommer conceptio icke att innebära något sakligt nytt. Trosföreställningen om att Kristus kommit till världen genom conceptio och j. har tidigt tolkats på olika sätt. Augustinus ser (Contr. Julian. V, 52) däri ett bevis för att Kristus var undanryckt arvsyndens sammanhang. Samme Augustinus framhåller (Enchir. ad Laur. c. 12), att Kristi människoblivande är uttryck för att Gud giver sig själv som gåva åt människorna. Inom romersk katolicism intar j. jämte över huvud virginiteten (se Maria), som står i tjänst hos ett asketiskt livsideal, en framskjuten plats. Även om man på protestantiskt håll står skeptisk inför detta ideal och inför Maria-dogmen, har här tanken på j. med annan motivering bevarats. Redan i det förutnämnda symbolum nicaeno-constantinopolitanum har j. satts i samband med inkarnationen (incarnatus 218