K KALD, se Kallelse. KALLELSE. Då Luther, i viss anslutning till medeltida språkbruk, betecknar arbetet som en »kallelse» (vocatio, Beruf), gör han detta med hänvisning till ett ställe i N. T., 1 Kor. 7:20 (xXýoıç). Därvid feltolkar han troligen detta ställe. Den lutherska k.-tankens bibliska grund ligger icke på terminologiens område utan sammanhänger med den släktskap i själva livssynen, som överhuvud förbinder urkristendom och reformation. K.-tanken är nämligen ett uttryck för Luthers centrala tro på Guds verk. Luther skiljer sålunda ofta mellan två olika slag av rättfärdighet. Den ena rättfärdigheten mottaga vi i evangeliet, vilket innehåller syndernas förlåtelse. Att ha syndernas förlåtelse är att ha en rättfärdighet, ty det är att ha det, genom vilket man är oskyldig inför Guds domstol. Men på jorden finns det också domstolar, och där räknas syndernas förlåtelse för intet, ty där fordras en aktiv rättfärdighet, en rättfärdighet i gärningar som man själv utfört. Det är inte i strid med Guds vilja att så på jorden kräva en yttre rättfärdighet, ty på jorden råder lagen, icke evangeliet. Gud har två riken. Så snart evangeliet predikas, öppnas dörren till ett rike som icke är av denna världen. I detta rike äro alla lika, ty alla taga emot, och alla taga emot detsamma: förlåtelsen. Här i tiden hör man detta rike i ordet, blott i tron är man hemma där. Riktas ens blick mot jorden, så finner man idel arbetsuppgifter, d. v. s. lag. Men detta betyder, att man på jorden står i ett olikheternas rike, ett differentieringens rike. Ifall det som jag gör skulle ge mig salighet och vara mitt sanna liv, skulle en dylik splittring vara outhärdlig. Men nu ha gärningarna ingen sådan uppgift. Salig är jag 221 redan, genom förlåtelsen. Livet är mitt, utan mina gärningar. Gärningarna gör jag bara för min nästas skull, inte för min egen. I detta ljus te sig jordens olikheter goda. De äro en mångfald av möjligheter till tjänst. Eftersom människorna äro här för att tjäna rarandra, ha de olika uppgifter och olika arbete. Den som i allt detta jordiska verk är den egentligt handlande är Gud. Människorna äro »masker», som Gud håller för ansiktet, när han ger sina gåvor. Och verket på jorden via människors gärningar är samma verk som skapelseverket. Gud ger bröd genom det växande axet, den mejande bonden, den malande mjölnaren. Slutet på räckan är att en ätande människa kroppsligen lever. Samlar man nu upp allt detta jordiska arbete med dess inriktning på »kroppen», så kommer man till begreppet »världsligt regemente». Genom det världsliga regementet sörjer Gud för sitt jordiska rike. Därbredvid står »andligt regemente», d. v. s. predikoämbetet. Genom evangeliets predikan sörjer Gud för sitt himmelska rike. Det världsliga regementet kräver, befaller, tvingar, straffar. Ur detta födes hela myllret av jordiska gärningar och arbetsformer. Det andliga regementet skänker nåd och förlåtelse. Ur detta födes nya människor för uppståndelsens liv i det osynliga riket (jfr Andligt och världsligt regemente). Detta kan te sig som ett skarpt åtskiljande av jordiskt och andligt. Men i själva verket blir resultatet i den enskilde kristnes liv en djup förening av andligt och jordiskt. I tron på evangeliet infogas människan i Kristus. Och liksom Kristus steg ner till jorden och identifierade sig med människosläktet i dess nöd, så stiger också den kristna människan ner i nästankärleken och tar frivilligt på sig 222