KALLELSE bördor, som äro jordiska. Kristus var själv i lagens rike, under världsligt regemente i Pontius Pilatus’ gestalt, och led på sitt kors för världens liv. Så gick han till uppståndelsens rike, samma rike som evangeliets predikan nu öppnar. Att nu stå i arbetets rike, under världsligt regemente, innebär att utsättas för oavbrutna fordringar, som i sista hand utgå från nästan och hennes livsbehov. Med k. hör alltid »korset» samman. Att bära sitt kors i de jordiska plikternas sammanhang är på en gång att tjäna nästan och att utstå sin gamla, egocentriska människas korsfästelse. I denna jordiska död hör människan evangeliet, ty vid sidan om världsligt regemente står alltid andligt regemente. Och evangeliet öppnar uppståndelsens port, evangeliet avslöjar de jordiska svårigheternas sanna karaktär såsom »kors»: gemenskapen med Kristus ligger nere i den vardagliga arbetsvärlden, i vilken människan går på sin väg mot uppståndelsen, det andra riket. Mitten i hela denna tankegång är Kristus och gemenskapen med Kristus. Det är sålunda icke lagen som är mitten. Lagen föres in på sådant sätt, att den via tanken på »korset» i k. kommer att bli bärare av en fördold Kristusgemenskap. Under en yta av död skänkes liv. Ty det väsentliga i Kristi verk består i hans död och hans uppståndelse. Gemenskapen med honom kan aldrig yttra sig i en på jorden utskiljbar andlighet med synliga kännetecken, utan. den yttrar sig i något som för ögat ter sig som död men som är inträde i ett annat rike än det som ögat ser. Eftersom det kristna livet på detta sätt icke kan underordnas under någon annan norm än Kristus, präglas det på en gång av trohet mot jordiska uppgifter och av en ohämmad frihet. Kärleken mästrar alla lagar, kärleken skriver nya dekaloger, kärleken uppfinner handlingar till nästans gagn, vilka aldrig förut gjorts i kristenhetens historia. Men denna frihet, detta trots mot traditioner, är det bara kärleken som har, d.v.s. den nya människan, d. v. s. den uppståndne Kristus. Själviskheten har ingen frihet utan stöter emot lagen i det yttre, som tvingar och lägger bördor på, d.v.s. »korsfäster» den gamla människan, drar in henne i den död 223 hon måste genomgå i gemenskapen med samme Kristus. Lagen och evangeliet äro utflöden ur Kristi död och uppståndelse och ur dem flyta i sin tur, när de drabba människan, ny död och ny uppståndelse. Den process, i vilken detta sker med människan, är för varje enskild knuten till hans vardag, till de vanliga händelserna och vanliga uppgifterna. Försöket att fly ur detta in i religiositeten är en flykt från den sanne Kristus till den inbillade. En dylik flykt kan te sig som en flykt till frihet men är i verkligheten alltid en flykt till träldom under normer. Den sanna friheten har den som stannar i sin död under lagen, ty till honom kommer Kristus med evangeliets ord. Till den med Kristus döende kommer alltid uppståndelse, d. v. s. frihet, sönderbrytande av band, oberoende gentemot jorden. Med denna livssyn sammanhänger en stor öppenhet inför nyansatser i arbetslivet och i samhällets gestaltning. Den traditionsbevarande, principiellt konservativa attityden på det sociala området är logiskt oförenlig med Luthers teologi. I senare lutherdom, där lagen blir det centrala begreppet (»lagens tredje bruk»), blir tanken på en fortgående nyskapelse omöjlig att upprätthålla. Då först inträder den tro på en vilande politisk ordning, som med orätt ofta tillskrives även den ursprungliga lutherska etiken. Den k.-tanke, varom det hos Luther är fråga, rör sig med en mångfald termer: Beruf, Stand, Amt (kallelse, stånd, ämbete) O. s. v. I senare tid, då ståndssamhället upplösts, märks en kraftig språklig förskjutning till förmån för termen »kall»; termerna »stånd» och »ämbete» bortfalla mer och mer. Somliga av dessa moderna teologiska »kallelsetankar» avvika starkt från Luthers. En särställning intar därvid Einar Billing*, som på en gång omtolkar Luther och nytolkar de bibliska tankar, på vilka varje predikan om en jordisk k.-uppgift måste vila. I bibeln uppfattas Gud som historiens Gud, vilken genom yttre händelsers gång utkorar och räddar. Kroppen är icke lägre i kvalitet och värde i förhållande till själen utan indragen i Guds frälsande gärning (uppståndelse, ej odödlighet). I grekisk filosofi dominerade 224