KANONISK RÄTT ken av 1695 även vid den allmänna gudstjänsten till slutet av 1800-talet. På sistone har dock denna gamla kyrklighet försvagats, kanske i någon mån, vad fastlandsdelen beträffar, beroende på de stora avstånden till kyrkan, som ofta legat i ett hörn av socknen. Starkast har kyrkligheten bevarats i skogsbygderna på gränsen mot Kronobergs län. Slättbygderna längs havet kännetecknas av en konservativ lojalitet, som blott i ringa grad tagit sig uttryck i aktiv kyrklighet. Liknande är läget på Öland, där det livliga hembygdsintresset gått samman med en hög uppskattning av den kyrkliga traditionen. Evangeliska fosterlandsstiftelsen är i fastlandsdelen en faktor av viss betydelse, i norra stiftsdelen också Östra Smålands missionsförening (»nordöstringarna»), båda i nära anknytning till den kyrkliga verksamheten. De frikyrkliga samfunden ha endast tidvis och lokalt fått någon större utbredning. Superintendenter och biskopar: Petrus Caroli Gothus (ordinarius), 1555—68, 1570—83; Nicolaus Petri 1603—06; Johannes Petri Ungius 1607—17; Jonas Birgeri Rhotovius 1619—26; Nicolaus Eschilli 1627—50; Samuel Nicolai Enander 1650—56; Petrus Andreae Schomerus 1656-— 60; Henning Schütte 1660—1707 (biskop från 1678); Nicolaus Braun (Brauner) 1711—29; Herman Schröder 1731—44; Magnus Olai Beronius 1746—64; Carl Gustaf Schröder 1766—89; Martin Georg Wallenstråle 1790—1807; Magnus Stagnelius 1808—29; Anders Carlsson af Kullberg 1831—51; Paul Genberg 1852—75; Pehr Sjöbring 1878—1900; Henry William Tottie 1901—13. Litt.: N. !. Löfgren, Tjenstemän vid församlingarne och läroverken uti Kalmar stift 1—3 (Kalmar 1836—41); Y. Brilioth, Svensk kyrkokunskap (2 ed. Sthm 1946); G. Stenvall, Växjö stifts matrikel (ny tillökad ed. Växjö 1941); B. Lundman, Sveriges religiösa geografi (Lund 1942); B. Olsson, Kalmar stifts herdaminne 1—4 (Kalmar 1947—51); dens., Den Wallinska psalmboken i Kalmar stift (i Växjö stifts hembygdskalender 1952); Växjö stift i ord och bild (Sthm 1950); Handlingar rörande prästmötena i Kalmar och Växjö stift. B. O. KALVIN, se Calvin. KALVINISMEN, se Calvinismen. ` KANANEISK RELIGION, se Palæstina. 227 KANONISK RÄTT kallades under medeltiden all kyrklig rätt, som grundade sig på kyrkliga stadganden (lat. canones). De äldsta samlingarna av canones innehöllo i huvudsak konciliebeslut, vilkas auktoritet vilade på reception d.v.s. på det faktiska erkännande, de lyckats vinna inom kyrkan. Vid sidan av dessa erkändes såsom kyrkorättsliga källor biskopliga föreskrifter, i Västerlandet i synnerhet de påvliga, som kallades dekretaler. Under inflytande av den romerska andan fick den västerländska kyrkorätten en starkt institutionell och centraliserande prägel. Alltifrån det 8:de århundradet kom kyrkorätten under inflytande av germansk rättsåskådning. Den makt, som de världsliga herrarna efter länsrättsliga principer vunno över kyrkor (Eigenkirchenrecht), sprängde nära nog det hierarkiska systemet. Den romerska kyrkorättens första reaktion var de pseudoisidoriska förfalskningarna (omkr. 850), som gällde såsom äkta under medeltiden och blevo en viktig källa för k. Den romersk-hierarkiska rättsprincipen vann åter övervälde först genom den rättsbildning, som är kodifierad i den under högmedeltiden, närmast under påvlig ledning utformade Corpus iuris canonici (C.I.C.). Enligt senare språkbruk kallas endast denna samling av canones k. C.I.C. innehåller två delar, Decretum Gratiani och dekretalsamlin garna. Decretum är sammanställt av kamaldulensermunken Gratianus i Bologna omkr. 1140 och är en enligt skolastisk metod skriven lärobok i kyrkorätt, som innehåller de äldre canones, systematiskt sammanställda och förklarade (Concordia discordantium canonum). Gratianus’ verk vann snabbt en stor auktoritet, men fick icke någon officiell stadfästelse. Dekretalsamlingarna innehålla den lagstiftning, som uppstod under den påvliga världsmaktens glansperiod genom påvebrev eller de under påvlig ledning hållna generalkonciliernas beslut. Den viktigaste av dem är den av Raimund de Peñaforte kompilerade samling, som påven Gregorius IX publicerade år 1234. Denna Liber decretalium extra Decretum vagantium (vanligen förkortad till Liber Extra) är efter innehållet 228