pens förutsättningar och räckvidd, i vilken strävan K. fullföljer intentioner som förut kommit till uttryck bl.a. i David Humes filosofi. Särskilt två huvuduppgifter i modern filosofi kan sättas i samband med de kantska utformningarna av traditionella filosofiska huvudproblem. Den ena uppgiften är den i vidsträckt mening logiska, det vill säga undersökningen av, vad tänkandet på allmänna grunder och oberoende av erfarenheten kan bevisa. Även om modern logik medvetet vill övervinna och kompletter» kantska förutsättningar, har den sina rötter i den »aprioriska» kunskap, som K. ansåg oberoende av all erfarenhet och betraktade som uttryck för, vad vi kan veta »före» alla rarseblivningar. Den andra uppgiften är undersökningen av erfarenhetens förutsättningar, innebörd och räckvidd eller skapandet av en erfarenhetskunskapens teori. Till K:s analyser av erfarenhetens innebörd och erfarenhetskunskapens räckvidd anknyter särskilt allt tänkande som berör s. k. gränsfrågor, d. v.s. livsåskådningsfrågor och metafysiska och religiösa problem. För K. var gränsfrågorna aktuella bland annati den meningen, att han underkastade de traditionella teorierna om metafysikens stora huvudämnen Gud—världsalltet—själen en kritik, som visserligen inte avsåg att förinta all metafysik, men väl begränsa den och skänka ett bättre underlag. Modern vetenskap har ofta under åberopande av radikalare inslag hos Kant ställt gränsfrågan på ett mera tillspetsat sätt: tillåter vetenskapligt tänkesätt överhuvud något — jakande eller nekande — svar på de frågor, som det praktiska livet, exempelvis i religionens eller den metafysiska livsåskådningens gestalt, uppställer? K:s teori om erfarenheten innebär, att kunskap förutsätter en samverkan mellan sinnesåskådningen, som är mottagande, och förståndet, som är bearbetande. Den receptivitet genom vilken vi påverkas och mottar föreställningar kallas för sinnlighet. Den är en passiv mottaglighet, som inte ensam kan ligga till grund för kunskapen. Det krävs också en ordnande bearbetning av det mottagna. Denna sker genom förståndet, vilket fattas som förmågan att själv fram- 233 Immanuel Kant. Mezzotint efter målning av Döbler. bringa föreställningar, och karakteriseras såsom kunskapens spontanitet. K. belyser de båda kunskapsförmågornas roll så: utan sinnlighet skulle intet föremål ges oss, men utan förståndet skulle å andra sidan intet kunna tänkas. Förståndet kan inte åskåda något och sinnena inte tänka något. Blott genom att de båda förmågorna samverkar kan kunskap uppstå. » Tankar utan innehåll är tomma, åskådningar utan begrepp är blinda». Det är klart att denna kombination som förklaring till kunskapsverksamheten är av stor betydelse bl. a. därför, att under beteckningen tomma tankar eller begrepp utan täckning i åskådlig erfarenhet hemfaller en mängd av de metafysiska begrepp som åsyftar något bortom erfarenhetens gränser. K:s teori innebär ett starkt understrykande av den rent elementära erfarenhetskunskapens betydelse. Han anser vår natur medföra, att åskådningen aldrig kan vara annat än sinnlig och ange det sätt, varpå vi afficieras av föremälen. Alla förmenta förmågor av högre åskådning i form av »intellektuell» åskådning är griller. Inte heller antagande av en »aning» av det översinnliga eller en »högre 234