KANT känsla» är något annat än svärmeri. Med tanke på alla dylika anspråk på kunskap om det översinnliga kan K:s teori sägas vara en kritik på förhand av många senare spekulativa system. Konsekvenserna av K:s teori om kunskapen är svåra att överblicka. Bland annat två omständigheter är härvidlag förvillande. Det är förvillande, att K. trots sin starka markering av erfarenhetskunskapens gränser icke, som moderna och särskilt nykantianska uttolkare har velat göra gällande, är fientlig mot all metafysik och kan betraktas som dess förstörare och samtidigt grundläggaren av ett filosoferande, i vilket erfarenheten helt dominerar. Redan det förhållandet, att K:s egen popularisering av det kritiska huvudarbetet bär titeln »Prolegomena zu einer jeden künftigen Metaphysik, die als Wissenschaft wird auftreten können», liksom undersökningarna av »sedernas metafysik», varnar mot att fatta K. som antimetafysiker. Särskilt genom den senaste forskningen är det också alldeles klart, att, även om en skarpare antimetafysisk tendens existerar som ett inslag, K. i huvudsak var och ville vara en kritisk metafysiker. Han avsåg att återställa metafysiken och ge den bättre grundvalar. Därför kan han osökt kalla både sin teoretiska och sin praktiska filosofi för metafysik. Den andra omständighet som verkar förvillande är, att K.i en egenartad systematiseringsiver med ett visst tvång inordnar sina tankar under tidsbestämda schematiseringar, som åtminstone för moderna läsare är ägnade att dölja den verkliga innebörden, exempelvis så, att den »praktiska» filosofien framstår som mindre belastad med teoretiska svårigheter och mera säkrad än den teoretiska. Vill man se det gemensamma i hela K:s filosofi måste man emellertid — sakligt i full överensstämmelse med den starka enhetlighet som trots allt behärskar hans åskådning — se det hela som en tillämpning av den nya förnuftskritiken på de traditionella ämnena Gud, frihet, odödlighet. I allra största förkortning kan detta sägas innebära följande: Intet vetande om det översinnliga är möjligt, men de nämnda huvudorden anger 235 ofrånkomliga uppgifter för det rena förnuftet. Jag kan inte säga mig veta, att en Gud och ett kommande liv existerar. Det finns ingen »logisk» övertygelse därom. Däremot existerar det en visshet av annat slag. Det är, kan K. säga, inte ens moraliskt visst att en Gud finns, men däremot kan jag säga: jag är moraliskt viss därom. Tron på Gud och en annan värld är så nära sammanvävd med mitt moraliska sinnelag, att lika litet som jag står i fara att mista detta behöver jag vara bekymrad för att mista tron på, att en Gud existerar. Det är genom dessa i » Kritik der reinen Vernunft» förda resonemang, som anvisningen ges på den praktiska övertygelse av vilken hela människans ställning till de översinnliga realiteterna beror. Allt hänger på, att den moraliska förpliktelsen med absolut visshet är bindande. Därav följer de metafysiska antaganden som K. anser tillåtna. Det vill säga i anslutning till pliktmedvetandets praktiska fenomen utvecklas å ena sidan de satser som måste förutsättas och å andra sidan de som är följdsatser. Genom sin teori gör K. det till en huvuduppgift för senare filosofi att ur praktiska övertygelser härleda hållbara metafysiska satser, en tankegång som ligger till grund lika väl för moderna värdeteorier, vilka utvinner sanningar ur ett »böra», som för teologiska härledningar av trostankar ur en förutsatt praktisk tro. K. och det teologiska tänkandet. K:s inflytande på kristet tänkande är oöverskådligt och utomordentligt mångsidigt. En direkt förbindelselinje går till modern förnuftsreligion, som i likhet med den kantska vill röra sig inom förnuftets gränser. Ett visst trosinnehåll anses vara förenligt med kritiskt tänkesätt och godtagbart, medan något som strider mot förnuftet aldrig kan övertyga såsom sanning och därför skjutes åt sidan. Som exempel på en relativt ren kantiansk förnuftsreligion kan tjäna ritschlianen Wilhelm Herrmann. Starkast och vidast har teologiskt tänkande påverkats av K. via Schleiermachers förmedling. Genom en originell utformning av den kantska principen att upphäva vetandet för att skaffa plats för tron gjorde denne vissa kantska in- 236