tentioner grundläggande för så gott som all protestantisk teologi. Medan K. talar om en praktisk utvidgning av förnuftet, är hos Schleiermacher och i modern teologi tankegången den, att religionen vid sidan av vetandet utgör ett självständigt erfarenhetsområde. Utöver vetandet finns det något i känslan, intuitionen eller i form av trosinnehåll givet, som icke är föremål för vetande men trots detta anses sant, giltigt eller ur olika synpunkter godtagbart. Denna boskillnad mellan vetande och tro har fattats som en trons autonomi gentemot vetandet och en det teologiska tänkandets frigörelse från filosofiens förmyndarskap. Samtidigt har emellertid den Schleiermacherska positionen befordrat teologiens avgränsning och isolering från vetenskapen i det hela, något som inte var K:s avsikt då han hävdade en religion inom förnuftets gränser och lät dess innehåll bero av, vad som just ur vetandets synpunkter är möjligt respektive omöjligt att tänka och erfara. Av särskilt intresse är, att även de riktningar i modernt tänkande som genom en principiell irrationalism förefaller mest avlägsna sig från den kantska förnuftsreligionen har bestämda förbindelselinjer till K. Rudolf Ottos teori om religionen såsom intuition av det »numinösa» och övervärldsliga (sensus numinis), det vill säga ett mottagande i en egendomlig religiös känsla eller intuition av ett innehåll som aldrig kan genomträngas och förstås av förnuftet, går tillbaka på det begrepp »aning» av det Översinnliga som K. kritiserade men hans lärjunge Jacob Friedrich Fries (1773—1843) dock upptog och utvecklade. Denna teori om ett specifikt »intryck» av det översinnliga är trots allt inte helt utan stöd hos K. I olika sammanhang beskriver denne intrycket av det sublima (das Erhabene), som är en egendomligt skräckblandad beundran och vördnad. Det majestätiska, skräckinjagande men samtidigt vördnadsvärda möter i och med plikten som ett intryck av det översinnliga. K. säger direkt, att den moraliska lagen låter oss spåra »die Erhabenheit unserer eigenen übersinnlichen Existenz». Beskrivningen av intrycket av det sublima, är urtypen för 237 KAPPADOKISK TEOLOGI många moderna skildringar av den religiösa grundupplevelsen, med dess samtidigt skrämmande och fascinerande karaktär, varför inte blott modern förnuftstro utan även mo- dern irrationalism står i skuld till K. Utgåvor av K:s skrifter: Fullständigast är den som sedan 1900 utges av Preussische Akademie der Wissenschaften. Bland övriga kan nämnas Kehrbach’s, Vorländers 1—9 (1901—24) och Cassirers (m. fl.) (1912—22). Litt. om K. är oöverskådlig; den lär redan 1804 ha omfattat 3.000 skrifter. Ueberwegs filosofihistoria har en utförlig förteckning. Nämnas kan A. Hägerström, K:s Ethik (Uppsala 1902); M. Wundt, K. als Metaphysiker (Stuttgart 1924); H. Larsson, K:s deduktion av kategorierna (3 ed. Sthm 1925); A. Nyman, K:s väg (Lund 1919); H. Schmalenbach, K:s Religion (Berlin 1929); J. Bohatec, Die Religionsphilosophie K:s in der Religion innerhalb der Grenzen der blossen Vernunft (Hamburg 1938); K. Marc-Wogau, Vier Studien zu K:s Kritik der Urteilskraft (Uppsala 1938); H. Eklund, Die Würde der Menschheit. Über die erkenntnistheoretischen Voraussetzungen der Religionsphilosophie bei K. (Uppsala 1947). H. E—d KANTOR, se Kyrkomusiker, Kyrkotjänare. KAPPADOKISK TEOLOGI er navnet på en teologisk retning som fra 370-årene av brakte den arianske strid til avslutning, og formulerte den trinitetslære som ble alment akseptert som den ortodokse. Navnet skyldes at retningens tre store representanter innehadde bispestoler i Kappadokia i det østlige Lille-Asia. Felles for alle tre er høy litterær kultur, interesse for det monastiske liv og en karakterens renhet og adelskap som også gav deres teologi prestisje. Basilius den Store (ca. 330—379) vokste opp i et velstående kristent hjem og studerte i Konstantinopel og Athen. Henimot 356 lot han seg døpe i sin hjemby Cæsarea i Kappadokia og besøkte i de følgende år munker og eneboere i Egypt og For-Orienten, for derpå selv å grunne en munkekoloni i Pontus som også hans studiekamerat Gregor av Nazianz sluttet seg til. De to venner møttes i beundring for Origenes (se Alexandrinsk teologi) og laget sammen en antologi av hans verker (»Filokali’a»), og Basilius utarbeidet en munkeregel som fortrengte de tidligere forskrifter for det 238