KARLSTADS STIFT Litt.: Th. Hodgkin, Charles the Great (2 ed. London 1908); K. Heldmann, Das Kaisertum K. d. Gr. (Weimar 1928); L. Halphen, Études critiques sur l'histoire de Charlemagne (Paris 1921). N.K. A. KARLSTADS STIFT. Historia. Ur Skarastiftet avsöndrades 1581 Värmlands län jämte Vadsbro och Valle härader till ett särskilt kyrkligt förvaltningsområde, »superintendentia», med stiftsstad i Mariestad. Då Värmlands gamla huvudort på Tingvallaön fått stadsprivilegier 1584 med namnet Karlstad och provinsen däromkring alltmer utvecklades, drogs tyngdpunkten i superintendentian dit och Karlstad blev 1647 superintendenturens säte. År 1658 lades Vikornas kontrakt i norra Bohuslän samt hela Dalsland, som förut tillhört Skara stift, till K., medan Vadsbro och Valle återförenades med Skara stift. Då Vikorna 1693 avskildes från K. och lades till Göteborgs stift, erhöll K. sitt nuvarande omfång. Det blev föga enhetligt. I vida områden av huvudprovinsen Värmland var den kyrkliga organisationen bristfälligt genomförd. Brukskulturens ledande personer gjorde emellertid i synnerhet under 1700-talet storartade insatser på det kyrkliga området genom att lämna stöd åt kyrkobyggen och kyrkornas prydande. Under samma århundrade satte pietismen viss prägel på stiftets prästerskap. En lågkyrklig fromhetstyp åtföljde också gärna bergslags- och bruksbygderna med deras speciella befolkningsförhållanden. De huvudsakligen jordbruksbetonade och till befolkningen mera enhetliga västra och södra delarna och särskilt Dal, som i drygt trekvartssekel längre än övriga stiftsdelar haft andligt samband med Skara och som kände ett visst främlingskap inför Karlstad, bevarade däremot trognare de äldre kyrkotraditionerna. Dessa lämnades i dessa trakter orubbade och stärktes i allmänhet av den första större väckelserörelse, som berörde stiftet under 1800-talet, schartauanismen. Under senare delen av samma århundrade inträdde en ekonomiskt och socialt djupgående förändring på landsbygden. I stiftets bergslags- och bruksbygder sammanföll den med den klassiska brukskulturens undergång och stor- 243 Karlstads domkyrka. Uppförd 1723—31. Tornet förstördes vid branden 1865, återuppfördes följande år. industrialismens framväxt. I religiöst avseende kom dessa förändringar till uttryck i den s.k. stora folkväckelsens huvudsakligen rosenianska lekmannaförkunnelse kring 1800-talets mitt och några årtionden framåt. En markerad brytning med det fäderneärvda kyrko- och fromhetslivet blev efter en tid resultatet härav i de flesta värmlandsförsamlingarna samt på norra Dal, utåt tydligast märkbar i starkt minskat högmässodeltagande. Denna prägel bär stiftet ännu. Medan Dalslands södra och västra del återspeglar den äldre kyrkligheten, ofta i schartauansk form, har Värmland och norra Dalsland starka inslag såväl av lågkyrklighet, för vilken Evangeliska fosterlandsstiftelsen gjort en insats, som av frikyrklighet, präglad i första hand av Svenska Missionsförbundet. Den kyrkliga seden är här ofta bruten. Nutida kyrkoliv. Under viss bevarad anslutning till enhetskulturens syn på kyrka 244