och folk framträder från stiftsledningens sida en medveten strävan att bryta den isolering, som kyrkan råkat in i genom förutnämnda utveckling. Man vårdar sig givetvis om det legala kyrkolivet. Men man slår även in på nya vägar. Sålunda vänder man sig speciellt till ideella organisationer, olika yrkesgrupper och idrottsfolket, bl.a. genom kontaktkonferenser, i synnerhet på Dömle stiftsgård, till väsentlig del en skapelse av biskop A. Runestam. I det nutida kyrkolivet går »ordinarie» och »frivilligt» arbete alltmer upp i vartannat. Två huvudtendenser kunna iakttagas i K.: Å ena sidan betoning av den kyrkliga lekmannainsatsen i arbetskretsar (f.n. omkr. 250), kyrkobrödrakårer (ett 40-tal), stiftsråd, kvinnoråd, stiftsungdomsråd, stiftsungdomsting, bibelstudiegrupper, studiecirkelarbete o.s. v., å andra sidan en ny fastare samfundsbestämd kyrklighet, en kombination av bevarad äldre kyrkofromhet, ungkyrklighet och nyare kyrkliga strömningar med nära anslutning till nutida teologisk forskning. Sådan kyrklighet, för vars återväckande J.A. Eklunds långa episkopat betytt mycket, spåras icke blott i ökat intresse för vården av församlingskyrkor, kapell och församlingshem, i högre värdering av kyrkorum, kyrklig skrud och liturgi, i att kontrakten åter börjat hävda sig starkare som kyrkliga arbetsenheter, i införande av kyrkbussar, i ökning av kollekter, utan även i viss ökad kyrkogång och nattvardsfrekvens och i fördjupad känsla för kyrkofromhetens egenart. Dennas fasta grepp om folksjälen, trots vad som kan tala däremot, visar sig bl.a. däri att även frikyrkofolket i mycket stor utsträckning alltfort begagnar sig av kyrkans tjänster vid dop, konfirmation, vigsel och jordfästning. K:s areal är 24.414 km’. Folkmängd 1950 385.960, därav 280.149 i Värmlands län, 63.102 i Älvsborgs län, 42.709 i Örebro län. Kontrakten äro 12, pastoraten 78, församlingarna 140. K. har 138 kyrkor, 220 präster (därav 19 emeriti). Superintendenter: Sveno Benedicti Camoenius Elfdalius 1647—1666; Andreas Birgeri Kilander 1666—1673; Jonas Johannis Scarinius 1673; Erland Svenonius Broman 1673—1693; Bene- 245 KASUISTIK dictus Svenonius Caméen 1693—1704; Jonas Laurentii Arnell 1705—1707; Torsten Rudén 1708—1716; Daniel Nordlindh 1716—1717; Ingemund Bröms 1717—1722; Jöns (Johannes) Steuchius 1723—1730; Magnus Aurivillius 1730— 1740; Nils Lagerlöf 1741—1769; Georg Claes Schröder 1770—1773 (biskop från 1772). Biskopar: Daniel Herweghr 1773—1787; Herman Schröderheim 1787—1802; Olof Bjurbäck 1803— 1829; Johan Jakob Hedrén 1829—1835; Carl Adolf Agardh 1835—1859; Johan Anton Millén 1859—1863; Anton Niklas Sundberg 1864—1870; Claes Herman Rundgren 1871—1906; Johan Alfred Eklund 1907—1938; Arvid Runestam 1938—. Litt.: J. Hammarin, Carlstads stifts herdaminne 1—3 (Carlstad 1846—1849); Y. Brilioth, Svensk kyrkokunskap (2 ed. Sthm 1946); O. Hedlund, Kyrkolivet i Karlstads stift under 1800-talets förra hälft (diss. Lund 1949); S. Åkerblom, Från C. A. Agardh till C. H. Rundgren (Karlstad 1953); Se även artiklar i K:s julbok 1912 ff. och Karlstads stiftsblad; E. Malmeström, J. A. Eklund (Sthm 1950); K:s stift i ord och bild (Sthm 1952); J. Liedgren, Inrättandet av stiftsstyrelse i Karlstad. Ett trehundraårsminne (Karlstad 1947, och däri anf. litt.). O.H. KASUISTIK (av lat. casus, fall) är läran om moralreglernas tillämpning i enskilda fall. K. söker klargöra, vilket handlingssätt som i en konkret situation överensstämmer med erkända moraliska regler. Ej minst är klarhet häröver av intresse, när den handlande slites mellan stridiga krav, vilka båda i och för sig äro berättigade. Den mosaiska lagen innehöll detaljerade föreskrifter om vad som var rätt i olika situationer. Men de kasuistiska reglerna gällde så gott som uteslutande rituella och juridiska fall. På det moraliska området inskränker sig G. T. för det mesta till allmänt hållna föreskrifter, sådana som dekalogens bud. Den kanske djupaste sammanfattningen av G. T:s sedelära står att läsa hos profeten Mika 5:8: »Vad annat begär väl Herren av dig, än att du gör vad rätt är och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud.» För senare laguttolkare voro sådana allmänna formuleringar icke nog. De ville få fastställt, vilket av lagens 613 bud som vore det största, så att dess uppfyllande 246