KASUISTIK vore viktigare än iakttagande av de andra buden, samt hur buden skulle förstås. I utläggningen av sabbatsbudet kom skriftlärdomen fram till en lista på 39 olika slag av arbete, som det var förbjudet att utföra på sabbaten. Så var det enligt den rabbinska uttolkningen icke tillåtet att på sabbaten flytta en sak från en bostad till en annan. Ville någon ge en allmosa på sabbatsdagen, mäste överlämnandet fördenskull ske på sådant sätt, att varken tiggaren eller den givande ensam förflyttade gåvan från givarens bostad. Den senare fick ej gå ut genom dörren med den, och mottagaren kunde ej komma in och hämta den. Men om givaren höll sin gåva i handen och sträckte ut den över tröskeln, kunde tiggaren själv ta saken där. Då hade ingen flyttat något på sabbatsdagen från en byggnad till en annan. K. av detta slag förekommer ej i N.T. Evangelierna vända sig mot den formalism, som gärna följer med strävan att i detalj uppställa regler för det moraliska handlandet. Man silar mygg och sväljer kameler (Matt. 23:24). Ju mindre vikt man lägger vid det rituella och rent utvärtes, ju mindre benägen blir man för pedantiska regler. Aposteln Paulus drar sig dock icke för att i vissa fall utstaka ganska snäva gränser för den kristnes frihet, såsom när det gäller ätandet av avgudaofferkött eller anlitande av världslig domstol. (Jfr 1 Kor. 6:1 f., och 10:25 f.) Efter stoicismens föredöme behandla de kyrkliga författarna från Gamla kyrkan i allt större utsträckning enskilda moraliska problem såsom ställningen till jordisk rikedom. Men endast i undantagsfall inlåter man sig på en så i detalj gående undervisning som de judiska rabbinerna. Tendenser i den riktningen märkas dock. Under medeltiden framdrev privatbikten en mera kasuistisk moraluppfattning. Biktfäderna måste veta, om det var synd och hur allvarlig synd det var att göra så eller så. Genom bikthandböckerna fick man besked i dylika frågor. De senare skolastikerna ägna också betydande uppmärksamhet åt k. Den blomstrade särskilt upp i efterskolastiken på femtonhundratalet: Medina, 247 Soto, Suarez m.fl. Under 1600- och 1700-talen sysslade den katolska etiken övervägande med kasuistiska problem. Bland företrädarna för denna riktning kunna nämnas Bauny, Escobar och Liguori. De förstnämnde blevo föremål för ett våldsamt angrepp i Pascals* »Provinsialbrev». Kända kasuister under 1800-talet voro Gury, Lehmkuhl och Noldin. Ett belysande exempel på katolsk k. lämnar Gury i behandlingen av förbudet mot läsning av kätterska skrifter. En påvlig bulla förbjuder läsning av böcker, som skrivits av kätterska författare eller uppenbart innehålla försvar för falsk lära. Överträdelse av förbudet medför exkommunikation. Men gäller detta även böcker, som härröra från författare, vilka icke uttryckligen stämplats som kättare? Ja, svarar Gury, så snart vederbörande är känd som företrädare för irrlära. Omfattar förbudet också brev och predikningar? Med stöd av Liguori förfäktar Gury, att alla skrifter äro underkastade regeln. Den något senare Lehmkuhl gör gällande, att förbudet blott gäller böcker i egentlig mening, således ej handskrivna framställningar. Läser man blott några utrivna blad ur den förbjudna boken, kan man ej anses ha läst en bok, som är förbjuden, och går fri från exkommunikation. Icke heller hemfaller man åt straffet, om man låter någon annan föreläsa den farliga framställningen. Om någon för en offentlig diskussion är tvungen att rusta sig genom läsning av en kättersk författare, men ej hinner anskaffa vederbörligt tillstånd i tid, får det ej betraktas som överträdelse, att han i alla fall läser kättaren utan tillstånd. En annan fråga, som kan bli föremål för kasuistiska utredningar är vad som måste iakttagas i fråga om fasta före en nattvardsgång. Kyrkans sed bjuder, att man ej skall äta eller dricka något mellan klockan tolv midnatt och nattvardsgången. För att fastan skall anses bruten, fordras, att man inmundigat något utifrån. Att svälja saliv eller blod, som härrör från tandköttet bryter sålunda icke fastan, däremot sker det, om man suger blod från ett sår på fingret. Förtä- 248