randet måste också ha skett under formen av verkligt ätande eller drickande. Om en snusande råkar svälja några snuskorn, kan han inte sägas ha ätit, inte heller den rökande, som får ner en smula nikotin med saliven, eller köksan som andas in matångor, eller den cyklande som tar in en mygga med andedräkten. För att fastan skall anses bruten, fordras ytterligare, att det man sväljer skall vara något ätbart. En vispkvist eller tandpetare är icke »mat». Men om man sväljer ned något, som fastnat i tänderna föregående dag? Enligt somliga teologer sker konsumtionen härav ej som intagande av föda. Denna åsikt är probabel, d. v. s. försvarbar. Men sannolikare bör nedsväljandet av matresterna betraktas som en ny måltid och sålunda utesluta kommunion. Det är här ej fråga om blott teoretiska hårklyverier. En svensk katolik råkade vid morgontoaletten i misstag svälja litet munratten. Den från Stockholm långt ut på landet utreste patern måste vänta till nästa dag, för att kyrkans fasteförbud ej skulle överträdas genom kommunion samma dag. Flertalet teologer torde dock anbefalla mindre strikt praxis, om någon oavsiktligt sväljt en smula vatten. Luther avböjde icke att ge moralisk vägledning i enskildheter. Han hade bl.a. en detaljerad teori om i vilka fall det var tillåtet att taga ränta på utlånta pengar. I vissa frågor rörande äktenskapet uppställde han också kasuistiska regler. Men han avhölls från att odla k. genom sin övertygelse, att varje av Anden upplyst kristen erhöll tillräcklig klarhet genom Skriftens ord och att kärleken till nästan vägledde oss till att i livets skiftande situationer finna det rätta. K. trängde dock in i den lutherska ortodoxien liksom i den reformerta teologien under 1600-talet. Den högkyrkliga anglikanska teologien i nutiden betraktar k. som en legitim del av den kristna moralläran. — Samtida luthersk teologi står merendels avvisande av två alldeles motsatta skäl. Där Kants inflytande gör sig gällande, anses k. oförenlig med den självständighet, som fordras för att en handling skall vara god. På andra hållet 249 KASUISTIK förfäktar man, att det strider mot vårt fullständiga beroende av Anden, om vi genom utredningar på förhand veta, vad som är det riktiga i en given situation. Insikten i vad som är Guds vilja, skall i varje ögonblick vara en Guds gåva. Eljes bygga vi på vårt eget, ej på Gud. Mot k. anföres också, att den ofrånkomligt leder till en missriktad, schematisk bedömning av de moraliska problemen. Den som står inför ett moraliskt avgörande eller i efterhand prövar sitt handlingssätt, kan ej underlåta att söka efter skäl för bedömandet av sitt handlandes riktighet. Han nöjer sig icke med en allmän känsla av att man lämpligen bör handla så eller så. I många fall är handlingens riktighet beroende på dess verkningar inåt och utåt. Man kan inte ta ställning till frågan om riktigheten avy värnpliktsvägran utan att försöka bilda sig en mening om de sannolika verkningarna därav. Detta leder till överväganden, som äro nära släkt med k. Den som vill bevisa kärlek mot sina medmänniskor, nödgas också precisera för sig själv, vad kärleken kräver i det konkreta fallet t.ex. i fråga om efterlåtenhet mot försumliga. Självständigheten i det moraliska omdömet behöver ej gå till spillo därigenom, att man i sådana frågor tar del av andras erfarenhet och omdöme. Var och en bör efter förmåga pröva de kasuistiska utredningarnas bärkraft, innan han tar ställning. — Tanken åter, att vi genom en på förhand given moralisk insikt skulle drivas till självtillräcklighet och att den moraliska insikten, även k., därför måste förkastas, leder till oantagliga konsekvenser. Den gör allt sedligt handlande beroende enbart av impulser. Den största risken vid försök till k. ligger i frestelsen att förfara alltför schematiskt. Det ovan anförda exemplet på judisk k. belyser detta. Det är riktigt, att varje etisk situation i viss bemärkelse är något unikt, som ej kan bedömas efter allmänna regler. Men det är lika ofrånkomligt, att praktiskt taget alla individuella situationer höra till en viss typ, för vilka i viss utsträckning allmänna regler gälla. Hur individuellt särpräglade barn än äro, finns det regler för 250