KATEKES gavfet) ou uulat minua / BEA i parao Saften t tawara LÄ B C Riria. al 1.. CacecBifinus. III. Ayfompret. IV. B.Raamatuir erin omuaifet dpcttis fange : titat ja toatiftawat fil A Ew Rom: 1. v.1. n nalan vaima/ idjecullengın a eue: autuuderi, HMRarrh. 18. v.3. Eller te táámnm ía tus fe nincum Lapfet/ nm ett te tule taivar waldacundaan. T urua Pránvátey Petar Hanruren Posatda WUOnNg 1666. 5 s Phal. 34, V12. ulated "u6dó smia) Butu = Titelbladet till Gezelius’ »Yksi paras lasten tavara» 1666. tigast är Johannes Gezelius d. ä:s* »Yksi paras lasten tavara» (Ett rätt barnaklenodium, 1666). Boken gick ut i c:a 80 upplagor och användes över två hundra år. Svebilius’ k. användes mycket även i Finland, i finsk och svensk form. Arbetet för en ny, officiell katekes upptogs 1817 av Jacob Tengström*. Det fortsattes under århundradets senare hälft, varvid valet stod mellan en nära anslutning till Luthers lilla k. och en fri genetisk framställning av det kristna trosinnehållet. Det senare alternativet segrade genom G. Johanssons* energi och auktoritet. 1893 års k. är främst ett verk av Johansson, en anhängare av J. T. Becks biblicism. Den innehåller Luthers lilla k. och »Den kristna 259 läran», genetiskt framställd. 1923 års k., ett verk främst av sedermera ärkebiskopen E. Kaila, är en bearbetning och förkortning av den föregående k. 1948 godkände kyrkomötet åter en ny k., vid vars tillkomst biskop E. Sormunen gjort den största insatsen. Alla dessa k. äro utgivna på finska och svenska. 3. Katekesundervisningens historia. Luthers strävan att göra Guds ord känt och personligt tillgängligt för alla gav den kateketiska uppgiften en central plats i hans strävanden. Nordens reformatorer delade Luthers intresse för denna uppgift. Särskilda k.- predikningar blevo tradition. I Sverige anbefalldes de i Kyrkoordningen av 1571. I städerna skulle de hållas under advents- och fastetiderna i otte- och aftonsångerna. På landet skulle den första hälften av högmässans predikotimme ägnas k. Därjämte skulle predikanten i samband med den böneförmaning, som inledde predikan, regelbundet föredraga k:s textord. Under 1600-talet fick kyrkans insats i nordiskt folkliv en alltmer kateketisk prägel. Även när predikan icke hade ett k.-stycke som föremål, var den utpräglat didaktisk. Skriftermålet togs i växande grad i kunskapskontrollens tjänst. Anmälan till nattvardsgång utnyttjades på samma sätt. K.- förhören blevo en regelmässig kyrklig arbetsform. 1600-talets kyrkliga stadgar och kyrkolagsförslag överflöda av anvisningar rörande undervisningen. Klockare och kapellaner hade härvid bestämda uppgifter. Enligt Sveriges kyrkolag av 1686 skulle i ottesången »förhandlas ett stycke utur Catechismo» c:a en halv timme och alltid några vissa familjer var söndag eller helgdag särskilt sammankallas och förhöras. På landsbygden hölls »Catechismi förklaring och förhör» före högmässan. På 1700-talet fingo kommunionförhören en självständigare ställning i förhållande till skriftermålet. Särskild betydelse hade förhöret före den första nattvardsgången. I samband med konfirmationens* framväxt fick de ungas nattvardsläsning en vidgad och mer ordnad form (i Finland kallad skriftskola). Söndagens k.-förhör inskränktes under senare de- 260