låta det kristna evangeliet i dess ursprungliga egenart komma till sin rätt, stärkt reaktionen mot tidigare, ensidigt formellt-metodiska och intellektualistiska undervisningsprinciper. Se även Katekes, Religionsundervisning. Litt.: Utom den i art. anförda, se litt. till art. Katekes. G. O. R. KATEKISME, se Katekes. KATEKUMEN (av grek. xatnyéw, undervisa) kallades under Gamla kyrkans tid den, som under tiden före sitt dop och det fulla tillträdet till kyrkans övriga nådemedel erhöll undervisning om kristendomen. Huruvida ett dopet föregående katekumenat fanns redan i den äldsta kyrkan har debatterats ej minst i samband med diskussionen om barndopet. Man har förnekat det med hänvisning till sådana bibelställen som Apg. 10:48 och 16:33, enligt vilka dopet mottogs omedelbart efter det att de, som nåtts av det kristna budskapet, satt tro till detta och innan någon närmare undervisning kunnat givas. Å andra sidan har förekomsten och bruket av den apostoliska trosbekännelsen som dopbekännelse brukats som bevis för att en undervisning i den kristna trosläran föregått dopet. Redan i andra århundradet (Justinus) finner man i varje fall spår av ett katekumenat och man hör omtalas särskilda katekumenskolor, där undervisning gavs åt odöpta och andra. I 200-talets kyrkoordningar finna vi katekumenatet utvecklat, och på 300-talet når det sin blomstring, medan det försvinner med den Gamla kyrkan. Såsom fullt utbildat omspände katekumenatet en läng utbildningstid eller upp till 3 år. Det omfattade flera från varandra avgränsade stadier, till vilka hörde bestämda riter och ceremonier. Redan vid upptagandet skedde ett scrutinium, en prövning av den blivande dopkandidatens redliga föresatser och leverne. Upptagandet skedde under korstecknande och handpåläggning. Under katekumenatets gång slöto sig härtill andra ceremonier, såsom olika exorcismer*, överräckande av salt, ljus m. m. såsom symboliserande vad k. skulle avsvärja eller pålägga sig som kristen. K.-undervisningen, 265 KATEKUMEN för vilken skrevos flera läroböcker och handledningar, av vilka Augustinus’ »De catechizandis rudibus» (Om undervisningen av de olärda) och Kyrillos’ av Jerusalem katekeser äro de mest kända, fick en särskild koncentration under de sista veckorna före dopet, som i regel ägde rum under bestämda dopterminer (kvadragesimaltider), särskilt till påsk. K. fingo under denna tid namnet competentes eller electi (utvalda). K:s lärare voro presbyterer och diakoner och för de kvinnliga k:s del även diakonissor. Även efter dopet fortgick undervisningen, nu berörande de nyss mottagna sakramenten, dock under en betydligt kortare tid, från några månader ned till en vecka. Somliga kvarstannade medvetet i katekumenatet och läto ej döpa sig, förrän de kände döden nalkas, för att ej förspilla sin dopnåd. Såsom k. fick man ej bevista mer än mässans första del, k.-mässan, (missa catechumenorum) d. v.s. mässan t.o.m. predikan, medan den senare delen av nattvardsfirandet endast fick bevistas av de döpta. Denna del har därför namnet de troendes mässa (missa fidelium). När katekumenatet upphörde — dess historia har varit svårutredd — kvarstodo endast de därtill knutna ceremonierna, vilka hade överförts till barndopsritualet. Detta är inom den romersk-katolska kyrkan ännu helt uppbyggt kring katekumenatets ceremonier. Även de reformatoriska kyrkornas barndopsritual bibehöllo länge denna karaktär. Först under de senare århundradena har det mera präglats av att dopet gäller barn och ej vuxna. Nutida katolsk mission känner på sina ställen ett förnyat katekumenat med stark prägel av Gamla kyrkans och ofta av betydande längd, medan protestantisk mission ej synes ha brukat katekumenatet som förebild för eller benämning på dopkandidaternas undervisning och övriga dopförberedelser. Däremot användes namnet i Tyskland om konfirmanderna och särskilt om dem, som gå första året i den numera vanligen tvååriga konfirmationsskolan där. Se även Dåb, Konfirmation. 266