KLOSTERVÄSEN vetenskapligt studium och lättare arbete. Inom den västerländska kristenheten, varest k:s insatser ofta gjordes i andligt och materiellt underutvecklade områden, ansågs en ytterligare åtstramning av individens rörelsefrihet nödvändig för att möjliggöra ett uppbyggande av k:s plantskolor för en redan högt utvecklad kristen kultur i en primitiv, hednisk omgivning. I benediktinorden, grundad av italienaren Benedikt av Nursia* (d. c:a 550) och dess förgreningar, utrustades därför abbotarna med särskilt stora maktbefogenheter, tack vare vilka de kunde dirigera de vid klostren genom stabilitas loci-löftet bundna munkarna till samlade insatser av de mest skilda slag, även grovt kroppsarbete. Effektiviteten av dessa blev så mycket större som munkarna avsagt sig gemenskapen med omvärlden genom löften om celibat och egendomslöshet. De i Västerlandet länge helt dominerande kloster av självförsörjande storgodstyp, som Benedikts regel skapade (se Benediktinorden och Cisterciensorden), medgåvo trots sin stränga disciplin ett ej ringa mått av personlig rörelsefrihet inom klostrets vidsträckta domäner med de många olika arbetsuppgifter som dessa erbjödo. I de med den medeltida stadskulturens uppblomstring samtidiga konventen för tiggarordnarna* i städerna skulle denna frihet ha varit illusorisk, om ej inom dessa ordnar kravet på stabilitas loci uppmjukats och omböjts enligt imitatio Christi-idealet på så sätt, att brödernas huvudsakliga verksamhet helt enkelt förlades utanför de på trånga stadstomter byggda konventshusen. Predikan och själavård ute bland lekmännen i Kristi och hans lärjungars efterföljd förde tiggarmunkarna vida omkring under fria arbetsformer. Alla k:s huvudtyper, eremitbyn, klosterstorgodset och stadskonventet gåvo sålunda sina medlemmar möjligheter till utveckling av personliga färdigheter inom en social gemenskap, där askes och hänsyn till andra satte snävare gränser än de profana liysnormerna. Gemenskapslivet, som inrutades av regelbundna, dagliga gudstjänster, kom smäningom att i större utsträckning prägla k. än askesen. Det ständiga böneumgänget med 347 Gud och lovsångerna till honom, vilka lekmännen varken hade tid eller möjligheter att utföra, skapade tron på en högre grad av sedlighet innanför k. än utanför detta. Härtill bidrog den av kyrkan konsekvent genomförda skillnaden mellan klerker och lekmän och den i lekmannafromheten outrotliga föreställningen om askesen som uttryck för en högre form av religiositet. Reformationen bröt staven över k. med större intensitet än över någon annan av den katolska kyrkans institutioner; bilden av skövlade kloster är i stort sett densamma inom de f.ö. olika kyrkor som uppkommo under reformationstiden, de lutherska, de reformerta och den anglikanska. I de katolska länderna kom oppositionen mot k. till fullt utbrott först med upplysningen och franska revolutionen. I Donaumonarkien företogos kraftigt verkande åtgärder mot k. av Josef II (1765—1790), och den franska revolutionens utrensning av medeltida rester i samhällslivet träffade med ofta förödande kraft särskilt k. i städerna, som en gång byggts upp genom k:s medverkan och i vilka ända sedan medeltiden k. utgjort ett dominerande inslag. I det moderna katolska samhälls- och kyrkolivet spelar k. ej samma roll som i äldre tider. Om skolundervisningen har dock k. ännu ett fast grepp, och som inspirationskälla till förnyelse av gudstjänstlivet har det fortfarande stor betydelse. Detsamma gäller om vetenskap, konst och själavård. Även det mot omvärlden helt slutna k. i de österländska kyrkorna utövar ett starkt inflytande på kyrkolivet. Som reträttplatser undan förvärldsligande och mondänitet försvarar k. den plats som det intog redan under antiken. Särskilt i denna funktion ha kloster återupprättats inom den anglikanska kyrkan, och därifrån ha impulser till ett k. av evangelisk-luthersk typ nått bl.a. till Sverige. Praktiska svårigheter stå ännu så länge hindrande i vägen också för återupprättandet av ett romerskt-katolskt k. i de nordiska länderna; i Danmark gjordes dock för några decennier sedan en blygsam början till ett sådant. Litt.: J. v. Schlosser, Die abendländische Klos- 348