teranlage des früheren Mittelalters (Wien 1899); S. Hilpisch, Die Doppelklöster. Entstehung und Organisation (Münster in Westf. 1928); D. H.S. Cranage, The home of the monk. An account of English monastife life and buildings in the middle ages (Cambridge 1934); K. Heussi, Der Ursprung des Mönchtums (Tübingen 1936); K. Hallinger, Gorze-Kluny. Studien zu den monastischen Lebensformen im Hochmittelalter 1—2 (Rom 1950—51). Jfr även litt. under de olika klosterordnarna. SiK 2. Principiellt. Liksom det har uppställts olika teorier om k:s uppkomst, har man även att räkna med skilda motiveringar till detsamma och flera olika synpunkter på dess innebörd. Den helige Benedikts* regel — grundläggande för västerländskt k. — talar om klostren som scholae servitii Domini (skolor till övning i Herrens tjänst). Den pedagogiska synpunkten innefattar här givetvis ej blott den teoretiska övningen utan hela den asketiska livsföringen, förbunden med det kontemplativa och liturgiska gudstjänandet. Reformatorerna betona ofta, att klostren ursprungligen varit kristna skolor och avse därmed närmast, att den direkta undervisningen varit ett grundläggande syfte för klostren. Men om denna teori stämmer med verkliga förhållandet, torde vara ovisst. Att studier och undervisning dock efterhand blivit en huvudsak i vissa klosterstiftelser är klart. Överhuvud återspeglas i k. det antika idealet av ett kontemplativt liv, vigt åt studier och tankearbete och fritt från näringsomsorger. Men man har också att räkna med andra motiveringar för k. Klosterbildningarna framstå redan från början som ett försök att skapa kristna gemenskaper under abbotens ledning, avskilda från det världsliga livet och möjliggörande en livsföring av förment fullkomligare slag och högre idealitet än livet i det världsliga samhället. En stark reaktion mot kyrkans förvärldsligande och en önskan att inom en trängre krets manifestera den kristna gemenskapen utmärker k. Föreställningen om abboten som Kristi ställföreträdare samt kraven på lydnad och egendomslöshet äro de påtagligaste uttrycken för denna sida av k. I sin strävan att 349 KLOSTERVÄSEN på ett fullkomligare sätt än vad som eljest är möjligt förverkliga den kristna kyrkans gemenskapsideal visar k. en viss släktskap med många sektbildningar och väckelserörelser på protestantiskt område. Redan tidigt kom k. att förbindas med livsvariga löften till fattigdom, kyskhet och lydnad, vilka sedan kommo att utgöra det fundament varpå klosterlivet uppbyggdes. Avståendet från privategendom och från äktenskap avsåg att frigöra från det världsliga och möjliggöra en mera hängiven tjänst. Man såg också däri ett förverkligande av de s.k. evangeliska råden, som ej kunde uppfyllas av alla utan representerade en fullkomligare kristen vandel än den, som utstakades i de för alla giltiga buden. Lydnaden för klostrets förmän och för dess regler — det tredje klosterlöftet — var grundvalen för den andliga disciplin, som k. förutsatte. Reformatorernas kritik, som hade till följd att k. i den protestantiska världen spolierades, riktade sig dels mot de livsvariga löftena, som Luther i den skarpsinniga skriften »De votis monasticis» 1521 granskade och avvisade, dels mot de missförhållanden, som dåförtiden voro förbundna med k. Däremot avsåg man i allmänhet icke ett avvisande av k. överhuvud. Luther torde ha tänkt sig en ombildning av klostren i evangelisk anda och ansåg, att de ursprungligen varit en god och nyttig anordning i den kristna församlingen. Som förut nämnts var det framför allt den pedagogiska betydelsen av k., som reformatorerna kunde uppskatta. Luthers kritik gick ut på att de livsvariga löftena voro emot Guds ord och emot den evangeliska friheten. Gentemot det förment fullkomligare livet i klostren satte han livet i kallelsen och i de naturgivna ordningarna såsom den plats, där gudstjänandet skulle förverkligas och där tron skulle övas. Hans dom över klosterlivet var ej blott en vidräkning med de missförhållanden, som rådde inom k., utan även ett principiellt avvisande av munkståndet, sådant det uppbyggdes på nämnda löften, liksom av den föreställning om en högre sedlighet och de förtjänsttankar, som gärna förbundos därmed. När man i nutiden sökt återinföra k. 350