helgen. Man grundlagde et kloster med engelske munke ved hans grav i Odense, og en af de fremmede skrev et helgenlevned — mere bygget på kendskab til, hvorledes et sådant levned skulle se ud, end til de historiske kendsgerninger — i denne forbindelse en ubestridelig fordel. Erik foretog selv den lange rejse til Rom og det lykkedes virkelig at få pavens godkendelse af sagen, således at man 1101 kunne holde en stor kirkefest i Odense og anbringe K.s relikvier i et pragtfuldt skrin, beklædt med forgyldte kobber- og sølvplader. Modstanden i folket blev dog ved at leve, og det lykkedes ikke at gøre K.- kulten til et folkeligt samlingspunkt. Han var og blev kun en bestemt gruppes, kongepartiets helgen. Det var for kongedømmet og ikke for kristendommen han var faldet som martyr. Litt.: Vitae sanctorum danorum 1—3, ed. M. CIl. Gertz (Khvn 1908—12; dansk overs. i Danske helgeners levned, ved H. Olrik, Khvn 1893—94); H. Olrik, Konge og præstestand i den danske middelalder 1 (2. ed. Khvn 1905); M. CI. Gertz, Knud den helliges martyrhistorie (Khvn 1907); C. Weibull, Knut den helige (i Hist. tidskr. f. Skåneland 6, 1915); H. Koch, Danmarks kirke i den begyndende højmiddelalder 1 (Khvn 1936); Den danske kirkes historie 1, red. af H. Koch— B. Kornerup (Khvn 1950). H. K—h KOLLEKT (av lat. colligere, samla) är namnet dels på en av högmässans böner, dels på en vid gudstjänsten gjord insamling till ett kyrkligt ändamål. 1. Kollektbön kallas alltsedan den tidiga kyrkans tid den första i högmässan förekommande allmänna bön, som bildar övergången från den inledande ritualen till skriftläsningarna. Hur bönen fått detta namn har förklarats olika, såsom att den lästs då de gudstjänstfirande samlades (oratio ad collectam). Medeltiden tolkade namnet så, att prästen i k. sammanfattade gudstjänstdeltagarnas enskilda böner. Även andra böner i mässan gingo under namnet k., såsom bönen Postcommunio efter nattvardsgången, vilken även hos oss ibland kallas »nattvardskollekt». K. var i Gamla kyrkan först överlämnad åt liturgens fria formulerande, men en bön i gudstjänsten var även såsom fri under- 12 353 KOLLEKT kastad ett visst mönster. När k.-bönerna under 200- och 400-talen blevo till orden fixerade, framträda de också i mycket fast utformning. K. är sålunda alltid riktad till första personen i gudomen — först från 1000-talet finnas k. riktade till Kristus — och dess innehåll utgöres av ett enda böneämne i anslutning till den innevarande dagens karaktär. Den så uppbyggda k.-bönserien för varje sön- och helgdag, vilken återfinnes i de äldre sakramentarierna (400-talet), övertogs i stor utsträckning av de reformatoriska kyrkorna från det medeltida missalet. Det var sålunda fallet med de svenska och finska kyrkorna, sedan de en tid gjort försök med en enda fast k., som skulle användas under hela kyrkoåret. Revisioner av serien ha dock senare skett för att närmare anknyta den till det nutida kyrkoåret, såsom i Sverige senast i Evangelieboken 1942. Kyrkan i Danmark—Norge gick en annan väg. Medan i Peder Palladius’ Alterbog 1556 dels fanns den äldre k.-bönserien, dels en ny sådan, vilken utgjordes av slutbönerna i Veit Dietrichs postilla — i Evangelieboken i Finland och Sverige återfinnas dessa böner efter perikoperna — arbetade sig flertalet böner i den senare fram till allmänt bruk och utgöraiAlterbogen 1688 det dominerande antalet (se Evangeliebok). 2. Den kristna församlingen har sedan sin första tid i gudstjänsten upptagit gåvor för kyrkans och de fattigas behov. Kyrkan fick i äldre tider ej sitt underhåll genom kyrkoskatt utan genom »gåvor till Gud» och »offer». Dessa, som först huvudsakligen lämnades in natura, förbundos mer eller mindre fast med frambärandet av bröd och vin för nattvarden (oblationerna). Det som behövdes för nattvardsoffret fördes ofta i ett högtidligt tåg, »de troendes offergång», till altaret. Det övriga fördelades mellan prästerna som deras underhåll och de fattiga. Från 1000-talet trädde penninggåvorna mer och mer i förgrunden samtidigt som k. koncentrerades till vissa högtidsdagar, särskilt jul-, påsk- och pingstdagarna. Varje församlingsbo hade därvid skyldighet att lämna fram en gåva, vilket också skulle ske vid bröllop, jordfästning och andra förrättning- 354