KONFIRMATION ordning tillämpats, är omöjligt att avgöra. Katolska och anglikanska forskare mena, att den ligger som en outtalad förutsättning bakom en rad nytestamentliga utsagor om dop, andemeddelelse, handpåläggning och insegel (Apg. 8: 14 ff., 19: 1 ff.; Hebr. 6:2., 2 Kor. 1:21 f.; Ef. 1:13, 4: 30; 2 Tim. 1:6 m. fl.). Gentemot detta antagande kan invändas, att Anden gavs också före dopet (Apg. 10:44 ff.), att handpåläggning ej nämnes i pingstberättelsen Apg. 2 som förutsättning för Andens gåva, och att smörjelse alls icke omtalas vid dop i Apg. Den biskopliga handpåläggningens* utbrytning till en självständig liturgisk akt hänger samman med den starka tillströmningen till kyrkan efter förföljelsernas upphörande på 300-talet. Biskopen kunde då icke längre närvara vid varje dop. I Orienten kom smörjelsen och handpåläggningen att utföras av den präst, som förrättade dopet; oljan (myron), som användes, måste dock vara invigd av biskopen. I Västerlandet behöllo däremot biskoparna, såsom apostlarnas efterträdare och representanter för kyrkans enhet, ensamrätt till denna rit (visserligen till en början långt ifrån överallt). Den kom därför att uppskjutas till en tid efter dopet; med tiden blev 7-årsäåldern nedre gräns. På 400-talet började termen signaculum (consignatio, »tecknande» och »välsignande») att utbytas mot confirmatio (»bekräftelse», därav ty. Firmung och fornsv. firmelse, färmelse), vilket antyder en förskjutning i uppfattningen: vattendopet ger egentligen allt som behöves för frälsningen (även Anden), och biskopens handpåläggning innebär endast en »bekräftelse» därav. På frågan vad k. skänker utöver dopet gav medeltidens teologer svävande svar: augmentum praestat ad gratiam (skänker ökning av nåden), robur ad praedicandum aliis (kraft att förkunna för andra), post baptismum confirmamur ad pugnam (efter dopet styrkas vi till strid) o.d. Man kunde diskutera, huruvida k. var ett verkligt sakrament och om den var oumbärlig. Dess sakramentskaraktär fastslogs emellertid vid konciliet i Florens 1439, och dess verkan definierades: in eo datur Spi- 367 ritus sanctus ad robur, ut christianus audacter Christi confiteatur nomen (i den gives den helige Ande till styrka, för att en kristen frimodigt må bekänna Kristi namn). Utvecklingen under medeltiden ledde till att den första kommunionen, som ingått såsom sista led i den odelade initiationsriten, normalt förlades före k. Reformatorerna förkastade k:s-sakramentet, emedan det saknade gudomlig instiftelse och nedsatte dopets betydelse. Vad den döpte behövde var undervisning i Guds ord, och till nattvarden borde ingen få tillträde utan föregående prövning. Prövningen förlades till privatbikten, men vid de ungas första kommunion tenderade den tidigt att bli offentlig. Huvudsaken var därvid katekesförhöret, betraktat icke blott som kunskapsprövning utan lika mycket som bekännelse till den rätta tron. Som en sakramental ceremoni utgestaltades motsvarande akt av Martin Bucer* på 1530-talet i Västtyskland (bl.a. i Kassel 1539). Barnen fingo här offentligen förklara sig villiga att förbliva i kyrkans gemenskap samt göra och hålla allt vad de bekänt (härmed tillmötesgick man i viss mån vederdöparnas krav på en särskild »invigning till kristendomen» av de i barndomen döpta), varefter de »konfirmerades» av prästen under handpåläggning och en om den katolska sakramentsläran erinrande formel. De försök, som på 1540-talet gjordes att sammanjämka luthersk och katolsk praxis, slutade med att de stränga lutheranerna förklarade varje särskild k:s-akt onödig: katekisationen var den rätta k. (Kursachsen 1580). En inflytelserik förespråkare fick emellertid k. i Martin Chemnitz, vars idéer (bl. a. om döpelseförbundet och de vid dopet genom faddrarna avlagda löftena) satte spår i flera tyska kyrkoordningar, som i sin tur påverkade utvecklingen i de nordiska länderna. I England bibehölls vid reformationen den biskopliga k. med handpåläggning och bön om förökning av Andens gåvor. 1662 infogades efter förhandlingar med puritanerna en fråga om förnyelse och bekräftelse av i dopet givna löften. 368