Att k. blev allmänt införd i Tyskland och Norden berodde delvis på pietismens inflytande. Spener (som lärt känna den i Hessen brukade k. av Bucers typ) och hans meningsfränder sågo i den rätt utförda katekisationen ett utmärkt medel att framkalla det religiösa genombrottet hos barnen (»das Kopf ins Herz bringen»). Därefter kunde dessa genom bekännelse och löften vid k. bekräfta sitt döpelseförbund. Så trodde man sig ha funnit ett botemedel mot död bokstavstro och mekanisk sakramentalism genom att betona den subjektiva sidan av k. Dopförbundets fullbordande genom det som de unga prestera vid k. accepterades även av rationalismen, som väl medförde en viss religiös urvattning av akten men också bidrog till dess popularitet som familjehögtid och ungdomsfest. I de nordiska länderna försvann den biskopliga k. efter reformationen (troligen något senare i Sverige-Finland än i Danmark-Norge). Om denna biskopliga uppgift erinrar dock det särskilda förhör med barn och ungdom, som brukar förekomma vid biskopsvisitation. Huvudlinjen blev katekesundervisning och enskilt förhör inför prästen före barnens första kommunion. Johan III:s försök i Nova Ordinantia 1575 till evangelisk ombildning av den katolska k. med förhör, bön och handpåläggning vid biskopsvisitation — alltså utan samband med barnens första nattvardsgång — blev en isolerad företeelse utan inverkan på den följande utvecklingen i Sverige. Under 1600-talet gjordes åtskilliga ansatser att ombilda det enskilda förhöret med de unga till ett gemensamt och offentligt sådant. I Danmark ville t. ex. Själlands biskop H. P. Resen, under den starka botstämning som rådde i århundradets förra hälft, t. o. m. införa en verklig k. med handpåläggning. I den kungliga delen av hertigdömena påbjöds genom lag 1646 en k. efter mönster av den nieder-sachsiska kyrkoordningen 1585. I Sverige förekom offentligt förhör i Västerås stift under biskop O. La urelius och i Strängnäs stift under biskop Joh. Matthiae (ovisst i vilken utsträckning), men i kyrkolagen 1686 infördes, fast- 369 KONFIRMATION än det påyrkats, ingen föreskrift om något sådant. I Danmark-Norge blev k. påbjuden långt tidigare än i Sverige (1736, resp. 1811). Därtill bidrog den nära kontakten med hertigdömena, påverkan av engelsk »praktisk» kristendom och pietismens tidvis dominerande ställning i Danmark (särskilt under Christian VI:s regering, 1730—46). K:s-ordningen 1736 som utarbetades av Vajsenhusdirektör J.W. Schröder och hovpredikant J. B. Bluhme, var präglad av pietismens anda. Den innehåller tre frågor (om »forsagelsen» och tron och viljan att »blive udi saadan sin Daabes Pagt indtil sin sidste salige Ende»), vilka bejakas individuellt och bekräftas med handslag; därefter uttalar prästen en k:s-formel under handpåläggning. Fastställda k:s-dagar blevo 1. sönd. e. Påsk och sönd. efter Mikaelidagen. K. gjordes till en medborgerlig plikt. Den fick också sin kulturella betydelse genom bestämmelsen att ingen kunde bli konfirmerad utan att ha gått i skola. Erik Pontoppidans* katekes, »Sandhed til Gudfrygtighed» (1737) blev auktoriserad lärobok vid undervisningen och fick för lång tid ett oerhört inflytande. I Sverige medförde 1700-talet en stark utbredning av det offentliga förhöret i kyrkan och den för de unga gemensamma nattvardsgången. Pådrivande i denna riktning verkade bl. a. ärkebiskoparna Erik Benzelius d.ä. och Henrik Benzelius samt biskopen Jakob Serenius i Strängnäs stift, som kände till både den engelska och den danska k. I Finland fattade prästmötet i Åbo 1763 beslut om »skriftskolor» (som redan tidigare anbefallts, bl.a. av Abraham Ackrenius på 1730-talet) och offentlig k. Införandet och utformningen av k:s-akten berodde alltfort på enskilda kyrkomäns initiativ. Kyrkomännens huvudmotiv var att få en förbättrad och allmän kristendomsundervisning, men pietismen höll, fastän officiellt avvisad, på att genomsyra kyrkofromheten, och dess idéer påverkade i hög grad den liturgiska utformningen av akten. Så kom dess lära om döpelseförbundet att få en framträdande plats 370