KONFIRMATION även i k:s-ordningen i 1811 års kyrkohandbok, genom vilken k. officiellt infördes i Sverige. Upplysningens moralism och patetiska språk ha också satt spår i detta ritual. Den gången undvek man själva ordet k.: det var inte någon ny kyrklig handling, som man ville införa. Tros- och löftesfrågorna skulle besvaras samfällt av konfirmanderna; handslag förekom icke, ej heller handpåläggning. Förpliktelsetanken betonades oerhört starkt. På denna punkt medförde utvecklingen under 1800-talet en viss uppmjukning. Hänsyftningarna på dopförbundet togos bort och nådestanken förstärktes genom insättande av en benediktionsformel, hämtad från Ef. 3: 16, 19. Möjlighet till handpåläggning infördes 1942. När olikheten mellan luthersk och pietistisk kristendomsuppfattning började klarna och samtidigt sekulariseringen satte in på allvar mot slutet av 1800-talet, med början i storstäderna, kom k. under debatt i den lutherska kyrkan. Striden kom att röra sig särskilt om dess bekännelse- och löftesmoment. Passade sådana deklarationer ihop med den lutherska kyrkans anda? Var det pedagogiskt riktigt att kräva dem av barn i den vanliga k:s-åldern? I synnerhet när barnen kommo från en sekulariserad miljö och efter k. aldrig mer syntes till i kyrkan? Förslaget att uppskjuta k. eller åtminstone bekännelsen och löftet, event. även nattvardsgången till ett högre åldersstadium har av praktiska skäl aldrig kunnat realiseras. I stället ha alternativa k:s-ritual utan bekännelse- och löftesfrågor införts vid sidan om de gamla, i Danmark 1909, Norge 1912 och Sverige 1920. I Finland reducerades och modifierades k.-frågorna 1913. I Danmark läses trosbekännelsen enligt den nya ordningen av prästen på menighetens vägnar, i Sverige av prästen, konfirmanderna och församlingen (församlingen tiger oftast). Systemet med olika alternativ anses åtminstone i Sverige otillfredsställande; hela k:sproblemet är där f.n. under utredning. Svårigheterna bero till en del på oenighet och oklarhet om k:s innebörd. Vid kyrkomötet 1951 framhöll beredningsutskottet 371 såsom önskvärt att prästerna helst använde alternativet utan löfte. K:s-seden har hittills visat en anmärkningsvärd livskraft. »Borgerlig konfirmation», som i konkurrenssyfte sattes i gång i Köpenhamn 1915, har fått endast obetydlig tillslutning. I Sverige konfirmeras f.n. omkring 90 % av de uppväxande. Däremot är det nästan överallt svårt att få tillräckligt tidsutrymme för konfirmandberedelsen. I Danmark och Norge äro skolorna skyldiga att ge konfirmanderna ledigt ett visst antal timmar (i städerna 2 i veckan, på landet något mer). I Sverige förekommer detta endast undantagsvis, och den traditionella ordningen med läsning för prästen ett vinterhalvår (vanligen 2 dagar i veckan) har mångenstädes fått vika för s. k. sommar-k. med beredelse en à två månader. I städerna måste man ofta tillgripa kvällsläsning efter skol- eller förvärvsarbetets slut. Timantalet skiftar i Sverige, liksom i Finland, högst betydligt. Såsom minimum har (i biskopsmötets grundplan, 1942) för svenska kyrkan angivits 50 timmar. I de nordligaste delarna av Finland, Norge och Sverige förekommer på grund av de stora avstånden koncentrerad läsning (»konfirmandskola») under 3 à 5 veckor. Konfirmandäåldern är i allmänhet 14 à 15 år. I Danmark gäller bestämmelsen, att ingen utan biskopens medgivande får konfirmeras före den månad, han fyller 14 år, och under inga omständigheter före 13 års ålder. På Island får ingen konfirmeras, som ej fyller 14 år före nästa årsskifte. Det har anmärkts, att 14—15-årsåldern är den sämsta tänkbara, särskilt för pojkar, med hänsyn till deras andliga utvecklingsgång; en högre konfirmandålder (som i en del reformerta samfund) eller en lägre (som i anglikanska kyrkan) vore bättre. Svenska präster ha försökt åstadkomma någon höjning av konfirmandåldern, men med föga framgång. Skolan och förvärvsarbetet bli nu som förr avgörande. Återstår då att i möjligaste mån anpassa undervisningen och lärostoffet efter konfirmandernas förmåga att ta emot. Den 372