profet og præst forenes af kirkelæren i forestillingen om »Kristi tredobbelte embede»*, der hviler på skildringen i N.T. af Jesus som k., profet og ypperstepræst, med hvem »Guds kongedømme» oprettes på jorden. Se også Härskarkult. Litt.: 1. Engnell, Studies in divine kingship in the ancient Near East (diss. Uppsala 1943; med udførlig bibliografi indtil dette år); dens., art. Konung i Svenskt bibl. uppslagsverk, utg. av I. Engnell—A. Fridrichsen, 1 (Gävle 1948); H.S. Nyberg, Hoseaboken (Uppsala univ. årsskr. 1941: 7, 2, s. 26 ff.); Johs. Pedersen, The rôle played by inspired persons among the Israelites and the Arabs (i Studies in Old Testament prophecy. Presented to T. H. Robinson, ed. by H. H. Rowley, Edinburgh 1950). Relevante afsnit i S. Mowinckel, Han som kommer (Khvn 1951); dens., Offersang og sangoffer (Oslo 1951); Aa. Bentzen, Det sakrale kongedømme (Khvn 1945); dens., Messias, Moses redivivus, Menschensohn (Zürich 1948); dens., King ideology — »Urmensch» — »Troonbestijgingsfeest» (i Studia theologica 3:2, 1951); H. Frankfort, Kingship and the gods (Chicago 1948); C. J. Gadd, Ideas of divine rule in the ancient east (London 1948). — Kritisk over for den i art. givne fremstilling: M. Noth, Gott, König, Volk im A. T. (i Zeitschr. f. Theologie u. Kirche 1950). Bitz. 2. Kyrko- och idéhistoriskt. Främre-orientaliska föreställningar om konungadömets på ett eller annat sätt gudomliga natur upptogos i viss mån i den romerska kejsarkulten och statsrätten och levde även på andra sätt vidare inom kristenheten (se Härskarkult). Av största betydelse för framtiden var emellertid N. T:s lära om lydnad för överheten och om att all överhet är av Gud (Matt. 22: 21; Rom. 13:1—6; 1 Petr. 2: 13—19). Lydnad för den lagliga överheten är sålunda en religiös plikt, vare sig överheten är ond eller god. Den enda inskränkningen är, om lydnaden mot överheten kommer i konflikt med lydnaden mot Gud. Därvid gäller, att man måste lyda Gud mer än människor (Apg. 5:29). De härpå grundade och även från andra håll influerade lärorna om kejsar- och konungadömets gudomliga helgd ha utövat ett ofantligt inflytande på det politiska tänkesättet ända fram till upplysningstiden. Den medeltida världs- och samhällsbil- 381 KONGE den bygger på tankarna i Augustinus’ »De civitate Dei», delvis förmedlade genom Gregorius d. store. Medeltidens politiska kungstanke var det heliga romerska riket som en kristen universalmonarki med kejsaren och påven som högsta världsliga resp. andliga auktoritet. På papalistiskt håll betonas ofta, att kejsaren eller k. har sin makt från Gud via påven, medan t. ex. Dante och den gallikanska doktrinen mera understryka, att k. har sin makt omedelbart av Gud. Den medeltida, augustinsk-gregorianska idealbilden av en k. var sammanfattad i termen rex justus i motsats till tyrannus. Kännetecknen för en rex justus voro rättfärdighet, rättvisa och fromhet, omsorg om kyrkan, vård om änkor och faderlösa o.s. v. Tyrannen, rex iniquus et injustus, är det ondas främste representant på jorden i tvekampen mellan Guds rike och djävulens. Han utmålas i fruktansvärda färger i anslutning till djävulsbilden. Orättfärdighet, högmod, egenkärlek och maktlystnad utmärka honom. De gemensamma dragen i idealbilden av rex justus återkomma i legenderna och berättelserna om medeltidens heliga k., t.ex. Erik, Knut och Olof i Norden, Ludvig den helige i Frankrike och Stefan den helige i Ungern. De franska k. buro från medeltiden ända till år 1830 titeln rex christianissimus, och k.i Ungern hade sedan den helige Stefans tid titeln »apostolisk k.». Under senare delen av medeltiden blir det augustinsk-gregorianska schemat något mera differentierat. En mångfald »furstespeglar» se dagen, av vilka de mest kända äro Thomas’ ab Aquino och Aegidius’ de Columna. En bearbetning av den senare är den svenska »Um styrilsi kununga ok höfdinga» från slutet av 1200-talet eller förra hälften av 1300-talet. Senmedeltiden och renässansen medförde ett ganska utbrett sekulariserande av det statsrättsliga tänkandet och av synen på en k. eller furste. Inom gammallutherdomen bestämmes synen på k. i stor utsträckning av den luthersk-ortodoxa samhällsåskådningen. K. är vicarius Dei in his terris, Guds tjänare och Herrens Smorde. Hans ämbete är ett 382