KONGEBØGERNE officium sanctissimum, vilket uttryckes i titeln sacra regia majestas. Att göra motstånd mot k. innebär att sätta sig emot Guds skickelse. Han får dock ingalunda regera efter sitt godtycke. Han är bunden av Guds och naturens lag och skall förvalta sitt ämbete till Guds ära och undersåtarnas bästa. Det starka gammaltestamentliga inflytandet inom den lutherska ortodoxien medför, att det gammaltestamentliga konungadömet ses som normerande för senare tiders statsskick och för konungamaktens handhavande. Detta bidrar till tendensen att betrakta monarkien som den mest kristna statsformen. Med denna åskådning korsades element av »gammalgermanska» föreställningar om k. samt av sekulariserade, från antiken och renässansen härrörande uppfattningar. Med den nyare naturrättens frammarsch på 1600-talet undanträngdes den religiösa synen på k. alltmer och avlöstes av ett rent inomvärldsligt betraktelsesätt. Kröningen var ett uttryck för k:s ställning som rex Dei gratia och Herrens Smorde. Den har stundom levat kvar även sedan den förlorat sin statsrättsliga betydelse. Om k:s ställning till kyrkan se även Kyrkoförfattning, Kyrkorättsliga teorier, Stat och kyrka, Religionsfrihet. Litt.: J. N. Figgis, The theory of the divine right of kings (Cambridge 1896); F. Kern, Gottesgnadentum und Widerstandsrecht im früheren Mittelalter. Zur Entwicklungsgeschichte der Monarchie (Leipzig 1914); K. Fabricius, Kongeloven (Khvn 1920); G. Jellinek, Allgemeine Staatslehre (4 ed. Berlin 1922); R. W. Carlyle— A. J. Carlyle, A history of mediaeval political theory in the West. 1—6 (Edinburgh—London 1922—36); Norman H. Baynes, The political ideas of St. Augustine’s De civitate Dei (Historical association pamphlet no. 104. London 1936); W. Berges, Die Fürstenspiegel des hohen und späten Mittelalters (Leipzig 1938); I. Andersson, Tyrannbegreppet under medeltid och renässans (i Lychnos 1943); C.-E. Normann, Prästerskapet och det karolinska enväldet (diss. Lund, Sthm 1948); Jean de Pange, Le roi très chrétien (Paris 1949); G. H. Sabine, A history of political theory (London 1949). C.-E. N. KONGEBØGERNE (på hebr. blot »Kongerne») var oprindelig kun een bog; i Sep- 383 tuaginta og Vulgata findes derimod todelingen, som senere er trængt ind i de hebraiske bibler. K. er den sidste del af det store deuteronomistiske historieværk, som begynder med 5. Mosebog. De slutter sig nær til Samuelsbøgerne, idet de to første kapitler handler om Davids affældighed og død og munder ud i Salomos overtagelse af magten ifølge Davids sidste vilje, hvorpå følger Salomos historie (1. Kong. 3—11). Derefter skildres Israels riges og Judas riges historie synkronistisk indtil Samarias erobring ved assyrerne i 721 (1. Kong. 12—2. Kong. 17), og til sidst (2. Kong. 18—25) Judas historie indtil bortførelsen til Babylon i 587. Dog slutter k. med anførelse af en enkelt senere begivenhed, idet der kort berettes om kong Jekonjas frigivelse fra fangenskabet i 561. I Talmud (Baba bathra 15a) er bevaret en tradition om, at Jeremia er forfatteren til k. Selvom der ikke kan fæstes lid til denne tradition, ligger der det rigtige deri, at forfatteren er nogenlunde samtidig med Jeremia og har et profetisk syn på de historiske begivenheder. Da forfatteren til k. kun er samtidig med de sidste begivenheder i det tidsrum på ca. 450 år, som k. spænder over, er det på forhånd givet, at han må have benyttet ældre kilder til sin fremstilling. Han citerer da også adskillige gange de kilder, han øser af. 1. Kong. 8: 13 citeres »Sangenes bog», 1. Kong. 11:41 refereres til »Salomos krønike» (hvor der er mere at hente om »alt hvad [Salomo] gjorde, og hans visdom»), og talrige gange henvises der til de to værker »Israels kongers krønike» og »Judas kongers krønike» (f.eks. 1. Kong. 14:19; 2. Kong. 15:31 og 1. Kong. 14:29; 2. Kong. 24:5). Disse større fremstillinger, som han henter sit stof fra, er så vidt vi kan dømme skriftlige kilder, som fortrinsvis har berettet om kongernes krige, deres byggerier og befæstningsarbejder; men desuden har i hvert fald »Salomos krønike» også de bekendte fortællinger om Salomos visdom. Til en an-. den kategori igen hører de større og mindre profetfortællinger, hvor navnlig fortællingerne om Elija og Elisa frembyder særlige problemer. Det er umuligt at sige, om for- 384