teten drejer det sig om en traktatlig overenskomst — der i grunden forudsætter begge parters svaghed — hvorved en række grænseområder fastlægges (for en vis eller på ubestemt tid), og hvorved en gruppe emner, som angår begge parter, reguleres (f. eks. embedsbesættelser, økonomiske, familieretslige og opdragelsesmæssige spørgsmål). K.s historiske oprindelse må søges i sammenstødet mellem kanonisk og germansk retsopfattelse i højmiddelalderen og forudsætter en vis konsolidering af kirken som international organisation og af de enkelte statssamfunds indre stabilitet. K. i London 1107 blev forbilledligt for det store k.i Worms 1122, hvorved pavedømmet og kejsermagten regulerede deres interessesfærer i Europa. De følgende århundreder, hvor pavemagten var stærk, kender ikke til egentlige k., men efter skismaets og konciliarismens svækkelse kom paven atter til magten ved at slutte k. med de europæiske stater. De første haves allerede ved afslutningen af konstanzerkonciliet 1418, mere betydningsfulde var k. 1448 med den tyske nation (hvortil også Norden blev regnet), og k. med Frankrig 1516. Ved disse k. delte paven magten over og det økonomiske udbytte af landskirkerne med de lokale fyrster og lagde således grunden til reformationstidens nationalkirkelige dannelser. Det 17.—18. århundredes statskirkelighed i katolske lande gav ikke anledning til afslutning af k., men efter revolutionskatastrofen sluttedes 1801 det vigtige k. med Napoleon I; det blev forbillede for en lang række k. med enkeltstater i det 19. århundrede og havde gyldighed i Frankrig, til det i 1905 ensidigt ophævedes af den franske stat ved adskillelsesloven. Også i tiden mellem de to verdenskrige blev der afsluttet en lang række k. Vigtigst var lateranforliget 1929 mellem Vatikanet* og den italienske stat, hvorved pavens verdslige suverænitet genoprettedes og Vatikanstaten anerkendtes. Pavens nuværende stilling som politisk suveræn har dog ingen betydning for hans kompetence til at afslutte k.; også efter 1929 har han indgået k. ikke i kraft af politisk suverænitet, men som kirkens overhovede. Det mest omfattende k. i nyere tid sluttedes 389 KONKORDIEBOKEN med Tyskland i 1933 (samme år et k. med Østrig). Det var meget omfattende, men næsten fra begyndelsen klagede kirken over, at staten havde brudt sine aftaler. Litt.: J. Sägmüller, Lehrbuch des katholischen Kirchenrechts 1 (4. ed. Freiburg i.Br. 1925); C. Mirbt, Das Konkordatsproblem der Gegenwart (2. ed. Berlin 1927); E. Lange-Ronneberg, Die Konkordate (Paderborn 1929); H. Wagnon, Concordats et droit international (Gembloux 1935); J. H. Kaiser, Die politische Klausel der Konkordate (Berlin—München 1949). P.G.L. KONKORDIEBOKEN betecknar den år 1580 på föranstaltande av några tyska furstar och teologer utgivna samlingen av lutherska bekännelseskrifter. Tillkomsten av K. hänger nära samman med Konkordieformelns* färdigställande och antagande. Utgivandet av K. innebar, såsom ett till boken fogat företal visar, dels en förnyad försäkran om anslutning till den oförändrade Augsburgska bekännelsen, dels ett vittnesbörd om att man enat sig kring den ytterligare förklaring av den lutherska bekännelsen, som Konkordieformeln innebar. Den första upplagan jämte de närmast följande trycktes på tyska, men senare utgavs även en latinsk text, först i en privat upplaga, 1580, sedan i en officiellt erkänd sådan, 1584. K. består av följande skrifter och symbola: de tre ekumeniska symbola (se Oldkirkelige symboler), den Augsburgska bekännelsen‘, dess Apologi, de Schmalkaldiska artiklarna" med Melanchthons traktat Om påvens makt och överhöghet, Luthers Lilla och Stora katekes", Konkordieformeln* samt därjämte ovannämnda företal, underskrivet av ett antal tyska furstar och ständer. K:s syfte var att få till stånd en läroenhet bland de tyska evangeliska länderna och därmed göra ett slut på de strider som pågått sedan tiden efter Luthers död. Såsom en samling av de lutherska bekännelseskrifterna har emellertid K. haft en betydelse, som sträcker sig vida utöver de samtida kyrkopolitiska strävandena i Tyskland. I Danmark-Norge avvisades K. för Kon- 390