KONKORDIEFORMELN kordieformelns skull, medan den i Sverige genom 1663 års religionsplakat blev anbefalld till prästernas studium och utgavs i Strängnäs 1669. I 1686 års kyrkolag betecknas K. som förklarande kommentar till den svenska bekännelsen, d.v.s. Augustana och Uppsala mötes beslut. I svensk översättning utgavs den för första gången av R. Broocman 1730 under titeln C oncordia pia. Andra upplagor på svenska ha föranstaltats av P. Fjellstedt 1853, av G. Billing 1895 (under titeln Lutherska kyrkans bekännelseskrifter), av O. Bensow 1912 (Svenska kyrkans bekännelseskrifter) samt av D. Helander 1944 (Svenska kyrkans bekännelseskrifter). I de svenska upplagorna har i regel Uppsala mötes beslut bifogats såsom en med de övriga jämställd bekännelseurkund för den svenska kyrkan. I Finland nämnes i kyrkolagen av 1869 (§ 1, »bekännelseparagrafen») utöver de tre huvudsymbola från gamla kyrkan även »den oförändrade augsburgska bekännelsen och övriga den lutherska kyrkans i den så kallade Konkordieboken upptagna bekännelseskrifter» såsom kyrkans officiella bekännelse. Se även Bekännelseskrifter, Ortodoxien. Litt.: Die Bekentnisschriften der evangelischlutherischen Kirche 1—2 (2 ed. Göttingen 1952); H. Pleijel, De lutherska bekännelseskrifterna. Deras tillkomsthistoria (Lund 1936); S. Kjöllerström, Vår kyrkas bekännelseskrifter i svensk språkdräkt (i Svensk teol. kvartalsskr. 1945); Hj. Lindroth, Vilka äro Svenska kyrkans bekännelseskrifter? (ibid. 1946); Suomen evankelisluterilaisen kirkon tunnustiskirjat (Suomalaisen teologisen kirjallisuusseuran toimittamina, Helsingfors 1907—47); Evankelisluterilaisen kirkon tunnustuskirjat, utg. av A. E. Koskenniemi (Åbo 1948). B. H. KONKORDIEFORMELN (Formula Concordiae=endräktsformeln), den sista lutherska bekännelseskriften under 1500-talet, utgör på en gång avslutningen av de teologiska lärostriderna efter Luthers död och begynnelsen till den lutherska ortodoxien (se Ortodoxien). Lärostriderna gällde från olika synpunkter en kamp mot sådana modifikationer av lutherdomen, som hotade att upplösa dess egenart genom en mer eller mindre 391 uppenbar omtolkning i romersk eller calvinsk riktning. Genom K. åstadkoms en konsolidering av den tyska lutherdomen i ett hotande läge, då den dels var i fara att förtäras av inbördes strider, dels löpte risk att överflyglas av calvinismen. Melanchthon*, som efter Luthers död framstod som den tyska lutherdomens ledare, såg å ena sidan som sin uppgift att slå vakt om Luthers reformationsverk men kunde å andra sidan utifrån sin ireniska inställning göra medgivanden, som inneburo en fara även för centrala reformatoriska sanningar (se Interim). Genom den protestantiska skolfilosofien, vars skapare Melanchthon själv delvis var, återinfördes därjämte ett aristoteliskt-thomistiskt tänkesätt i teologien, som ytterligare avlägsnade denna från Luthers religiösa grundsyn. Mot Melanchthon och hans anhängare filippisterna, bildades därför under ledning av Wittenberg-professorn Matthias Flacius ett energiskt oppositionsparti, flacianer eller gnesiolutheraner (av grek. yvýoıos, äkta, oförfalskad) som strävade efter att utan några kompromisser hävda en rent luthersk ståndpunkt. Då gnesiolutheranerna under de bittra lärostriderna frånkände filippisterna rätten att åberopa sig på Augsburgska bekännelsen*, inträdde en politisk osäkerhet av stor omfattning. De protestantiska ständerna kunde helt enkelt berövas det skydd, som tillförsäkrats dem genom Augsburgska religionsfreden* 1555, under förevändning att de avfallit från Augustana. Under sådana förhållanden blev det ett livsvillkor för de protestantiska furstarna och landskyrkorna att söka återställa den inomkyrkliga freden. Efter åtskilliga misslyckade försök kom räddningen från Würtemberg genom generalsuperintendenten Jacob Andreae, som 1573 utgav sex predikningar över de olika lärofrågor, som varit under debatt det sista kvartseklet. Dessa predikningar, som riktade sig icke blott mot calvinskt utan även mot filippistiskt sinnade, fingo ett gynnsamt mottagande bland nordtyska teologer, såsom Martin Chemnitz och D avid Chytraeus. Då predikoformen emel- 392