KONSTANTINOPEL vester, der helbredte ham for spedalskhed. I Østen endte det med, at K. som den apostellige, den 13. apostel, blev optaget blandt kirkens helgener, i Vesten kulminerede legenden i »det konstantinske gavebrev», en forfalskning fra 7. årh. iflg. hvilken K. skal have skænket paven herredømmet over hele Vesten. K.s person er vanskelig at gribe. Sikkert er det, at han hører til de virkeligt store indenfor historien. Hans værk står der klart i sine omrids. Han skabte Byzans — både byen Konstantinopel og den byzantinske statsform. Måske var han nok mere fuldender end nyskaber. Mange tilløb gik forud, Diokletian havde udrettet meget, men det var dog K. der forstod opgaverne og førte dem til løsning. Først og fremmest var det ham, der skabte et arveligt teokrati efter nypersisk forbillede, og fik dette gjort antageligt for kirken, således at der mellem kirken og den teokratiske stat kunne sluttes et ægteskab, som delvis har haft bestand helt til vore dage. Som kirken i 3.—4. årh. indgik forbindelse med tidens filosofiske kultur, den nyplatonske, således også med den senantikke statsform: det teokratiske kejserdømme. I en vis forstand får K. her en kirkehistorisk lige så central plads som Origenes (se Alexandrinsk teologi) har det indenfor den dogmehistoriske udvikling. Litt.: Kilderne til K.s kirkepolitik er væsentligt at finde i Eusebs Kirkehistorie og hans »Vita Constantini». Dokumenterne i donatiststriden er samlet af H. v. Soden i KI. Text. f. Vorles. u. Uebung. H. 122 (Bonn 1913), i den arianske strid af H.-G. Opitz, Urk. z. Gesch. d. arian. Streites (Athanasius’ Werke 3:1, Berlin 1934— 35). Jfr. hertil N. H. Baynes, Constantine the Great and the Christian church (London 1929; grundlæggende) samt E. Gerland, K. d. Gr. in Gesch. u. Sage (Athen 1937). Banebrydende for forskningen var J. Burckhardt, Die Zeit C. d. Gr. (3. ed. Leipzig 1898). Nyttige oversigter over den omfangsrige litteratur er, bortset fra de anf. værker af Baynes og Gerland, at finde i Jahresber. üb. d. klass. Altertumswissensch. 246, p. 59—76, 1935 (J. Miller), i Zeitschr. f. schweizer. Gesch. 1937, p. 385— 417 (F. Stähelin) og i Dansk hist. tidsskr. 10 R. 5, p. 320—53 (H. Koch). Af den nyeste litteratur skal fremhæves: H. Grégoire, La con- 403 version de Constantin (i Revue de Bruxelles 1930—31, p. 231—722; samme forf. har tillige skrevet en række artikler i Byzantion, hvor man desuden i årenes løb finder omtale af den udkomne litteratur og adskillige polemiske drøftelser); A. Piganiol, L'Empereur C. (Paris 1932); H. P. L'Orange, Der spätantike Bildschmuck des Konstantinbogens (Berlin 1939); K. Höhn, K. d. Grosse (Leipzig 1940); J. Vogt, C. d. Grosse u. sein Jahrhundert (München 1949); A. Alföldi, The conversion of C. and pagan Rome (Oxford 1948); Hal Koch, Konstantin d. Store (Khvn 1952). H. K—h KONSTANTINOPEL. Ekumeniska patriarkatet eller patriarkatet av K. är den grekiskortodoxa kyrkans högsta andliga institution. För dess utveckling till 1453 se art. Bysantinska kyrkan. Muhammed II bemötte de kristna efter K:s erövring i början med förståelse och den nye patriarken Gennadios erhöll en ställning, som överträffade patriarkernas under de bysantinska kejsarnas tid, vilket berodde på den turkiska statens teokratiska karaktär. De kristna betraktades som en enhet på religionens, den borgerliga förvaltningens och lagstiftningens områden (rum millet). Under K. lydde alla ortodoxa i turkiska riket, även de gamla patriarkaten. Patriarken flyttade till Fanar, det grekiska kvarteret i K., och hade vid sin sida som förvaltande organ och högsta domstol endemiska synoden. Trots den privilegierade ställningen blev de kristnas belägenhet ofta svår. Övergrepp och förföljelser förekommo. Patriarkerna avsattes och ledo martyrdöden. Särskilt betungande voro förhållandena under 1600-talet. K. sökte tidtals kontakt med andra kyrkosamfund. Under 16 och 17 årh. var jesuitpropagandan livlig. 1839 och 1895 avvisades försök till återförening med Rom. Under 1500-talet inledde patriarkerna Joasaf II och Jeremias II förbindelser med Melanchthon och andra reformatorer samt ägnade Confessio Augustana ett visst intresse. Under följande århundrade påverkades Kyrillos Lukaris bl.a. av calvinismen, såsom framgår av hans år 1629 på latin (1633 grek.) utgivna bekännelseskrift (ópoXoyía). Med tiden frigjorde sig från K. flera orto- 404