U doxa kyrkor. Ett patriarkat upprättades 1589 i Moskva och ryska kyrkans fullständiga självständighet erkändes av K. 1687 (jfr Ryssland). I samband med turkiska rikets tillbakagång på Balkan uppstodo autokefala kyrkor, av vilka några ombildats till patriarkat. 1833 grundades Greklands och senare Bulgariens, Serbiens (numera Jugoslaviens), Rumäniens, Polens och Albaniens kyrkor (jfr Balkanländerna). Efter den grekiska befolkningens förflyttning från Mindre Asien och Pontus 1922 begränsades i Turkiet K. väsentligen till prefekturen K. Till K. räknades även Tolvöarna, Kreta, de ortodoxa kyrkorna i Finland, Estland och Tjeckoslovakien, diasporakyrkor i Amerika och Europa samt ryska emigrantkyrkan i Paris. Centra för teologisk bildning voro i början akademien i K. och den s.k. Athos-akademien. Från 1844 verkar en teologisk skola på Halki. Munkväsendet är numera begränsat till Athos, som ställts under K:s uppsikt. En författningsreform genomfördes 1862 (êðviıxoì xavoviopoi). Då Turkiet blev en modern nationalstat försvårades K:s ställning och dess uppgifter begränsades till kyrkliga frågor. K. intar för närvarande endast i andligt hänseende en ledande ställning i den ortodoxa världen. Ett uttryck härför utgöra sedan 1923 de allmänna ortodoxa kyrkomötena. För närvarande strävar dock patriarken i Moskva att bli högsta andliga ledare i ortodoxa kyrkan. Litt.: Gennadios M. Drabadjeglon—Germanos Strinipoulos, Das Ökumenische Patriarchat, Ekklesia 10 (Leipzig 1941); Den ortodoxa kristenheten och kyrkans enhet (Sthm 1921 s. 111—131, 140—159); G. Florovsky, An early ecumenical correspondence (i World lutheranism of today, Sthm 1950); G. F. Hertzberg, Geschichte d. Byzantiner u. d. osmanischen Reiches (Berlin 1883); grekiska arbeten av Ph. Baphidis, K. Delikanis, J. Sokolof och M. Gedeon. Artiklar i »Orthodoxia». W. A.S. KONTRAKT eller prosteri (da. provsti) är en underavdelning av stiftet, underställt p r o sten* som biskopens medhjälpare. Som kyrklig enhet har k. i senare tid fått vidgade uppgifter. I vissa svenska stift hållas sålunda numera årliga k:s-konvent och 405 KONTRAKT även k:s-råd eller k:s-ungdomsråd ha bildats. I varje danskt k. skall enligt lag 28/4 1931 finnas ett »provstiudvalg, hvis opgave er at varetage de økonomiske anliggender, såsom landbrug, bygningsvæsen og regnskabsvæsen». I Norge samlas k:s präster en eller två gånger årligen till »prostikonvent». I Finland är sedan 1869 ett årligt k:s-möte föreskrivet och vid detta skall »förehavas detsamma som på möten med hela stiftets prästerskap». Val till kyrkomötet sker också k:s-vis. Dessutom bör sedan 1950 före stiftsmöte — och vid behov oftare — »prosterimöte» hållas med k:s präster, kantorer, organister, församlingsdiakonissor samt lekmannarepresentanter, valda av kyrkoråden. Indelningen i k. synes ha varit genomförd i Norden på 1200-talet. Ursprungligen voro dock k. ganska få och i regel belägna i de från stiftsstaden mera avlägsna områdena. Så småningom kom dock k. — särskilt i Danmark och de därtill hörande skånska landskapen — att sammanfalla med den gamla häradsindelningen. Ordinantian av 1539 och Danske lov av 1683 liksom Norske lov av 1687 föreskriva, att biskopen som medhjälpare skall ha en prost i varje härad. Dessa föreskrifter ha sedan ändrats och enligt en förordning från 1822 skall i Danmark varje provsti eller distrikt bestå av två till fyra härader. Antalet k. var 1953 i Danmark 94, i Norge 91 och på Island 21. I Sverige-Finland uppträder redan under medeltiden ordet k. vid sidan av prosteri eller prepositura som benämning på prostens ämbetsområde och k. är numera den allmänt vedertagna benämningen liksom k:s-prost. Några föreskrifter om k:s storlek eller anslutning till häradsindelningen finnas icke. Kyrkoordningen av 1571 och kyrkolagen av 1686 föreskriva endast, att det skall finnas en prost i varje prosteri på landsbygden. År 1729 var antalet k. i Sverige 142 och är 1953 186. I Finland är antalet 57. Litt.: Resp. lands kyrkolagar; A. J. von Henel, Det anno 1729 florerande Swerige (Leipzig 1730); C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden (3 ed. Sthm 1911); H. Hildebrand, Sveriges medeltid (del 3, Sthm 1898—1903); Y. 406