hundrede, har haft god grobund i k.s-tiden. Litt.: G. Droysen, Geschichte der Gegenreformation (Berlin 1893); Leop. v. Ranke, Die römische Päpste in den letzten 4 Jahrh. 1—3 (Leipzig 1907—11); L. Pastor, Geschichte der Päpste, Bd 6—12 (Freiburg 1918—27); K. Müller, Kirchengeschichte 2:2 (Tübingen 1919; med litt.-henvisninger); B. J. Kidd, The counter-reformation (London 1933); G. Ritter, Die Neugestaltung Europas im 16. Jahrh. (Berlin 1950). K. B. KONUNG, se Konge. KONUNGABÖCKERNA, se Kongebøgerne. KONVENTIKELPLAKAT kallades de förbud, som kyrkoledningarna i de nordiska länderna utfärdade på 1700-talet för att stävja de rörelser av separatistisk art som hotade att spränga den lutherska enhetskyrkan i resp. land. I Sverige, med vilket Finland då var förenat, sökte de kyrkliga myndigheterna redan från 1700-talets början att med regeringens hjälp hejda den pietistiska rörelse som på olika orter men främst i huvudstaden vunnit många anhängare, vilka plägade samlas till enskilda sammankomster, s.k. conventicula. Redan 1686 års kyrkolag förbjöd strängeligen att »upptänka och utsprida några villfarande meningar»; genom det s. k. Lusucediktet år 1706 skärpte envåldskonungen Karl XII kampen mot pietismen och år 1721 förnyades förbudet mot »hemliga samkvämer och conventicula». Tack vare kanslipresidenten Arvid Horns mäktiga inflytande utfärdades den 12 jan. 1726 det förbud mot sammankomster i enskilda hus »av kände och okände, få eller flera, under förevändning att bruka sin andakt och enkannerliga gudstjänst» som fått namnet k. Ändamålet med k. var att bevara »enheten i religionen»; i positiv riktning påbjöd k. de kristendomsförhör i husen och byarna som sedan blevo det direkta upphovet till de s. k. husförhören*. Å andra sidan hindrade k. lekmännen från all kyrklig aktivitet och drev den svenska pietismen in i en radikal riktning. I Danmark-Norge var utvecklingen något annorlunda. Även här vann pietismen under det börjande 1700-talet stort insteg, ej minst 409 KONVENTIKELPLAKAT i Köpenhamn. Visserligen blevo vissa radikala pietistiska församlingar som samlades till konventiklar förbjudna år 1706. Men den pietistiska väckelsen växte beständigt, särskilt sedan den från 1730 vunnit en varm beskyddare i den nye konungen Christian VI. Pietismen i konservativ (hallensisk) form segrade, och alla herrnhutiska kretsar som tidigare gynnats blevo undertryckta. Trots alla ansträngningar kunde emellertid icke den pietistiska statsledningen helt kväva de sekteriska riktningar som hade sitt stöd i konventikelväsendet. Därför tillkom k. 1741, där församlingslivet helt lades under sockenprästens kontroll, men där bestämmelserna i övrigt voro fullt så stränga som i Sverige. Även här segrade emellertid det kyrkliga samfundet över den enskilda religiösa gruppen. K. bestod i alla de nordiska länderna till långt fram på 1800-talet. Upplysningens idéer kunde ej rubba k., även om dettas auktoritet alltmera försvagades i den allmänna opinionen. När så k. i Sverige under 1800-talet kom att tillämpas mot den stora folkväckelsens anhängare, väckte detta så stark ovilja både bland väckelsefolket och inom de allmänt liberala kretsarna, att dess öde var beseglat. Petitioner framburos om dess avskaffande; frågan behandlades vid flera riksdagar, och genom kungl. förordningen 26 okt. 1858 blev k. slutligen upphävt. I Danmark motsatte sig kyrkoledningen under J. P. Mynster en ökad religionsfrihet. Genom religionsfrihetens principiella införande i Grundloven 1849 blev k. utan varje praktisk betydelse. I Norge gjorde särskilt haugianismen k. aktuell. Efter den politiska liberalismens genombrott i samband med grundtvigianismen upphävdes k. där 1842. I Finland angreps väckelsen på 1800-talet av kyrkliga och världsliga myndigheter med stöd av k. Detta hade emellertid intet rotfäste i den allmänna opi- nionen och var redan ur kraft, när det upphävdes 1869. Se även Pietism. Litt.: HJ. Levin, Religionstvång och religionsfri- het i Sverige 1686—1782 (Sthm 1896); H. Pleijel, Karolinsk kyrkofromhet, pietism o. herrnhutism 410