KOPTISKA KYRKAN (Svenska kyrkans historia 5, Sthm 1935); W.A. Schmidt, Finlands kyrka genom tiderna (Sthm 1940); E. Newman, Gemenskaps- och frihetssträvanden i svenskt fromhetsliv 1809—1855 (Lund 1939); J. Pedersen, Pietismens tid (Den danske kirkes historie 5, Khvn 1951); H. Gladh, L. V. Henschen och religionsfrihetsfrågan (diss. Uppsala 1953). Hg Pl KOPTISKA KYRKAN. Historia. K. är Egyptens monofysitiska nationalkyrka, som uppstod genom en närmast kyrkopolitisk reaktion mot Konstantinopels växande och av kyrkomötet i Kalkedon (451) erkända maktställning. Patriarkatet i Alexandria, som omfattade Egypten och Libyen, räknade enligt traditionen evangelisten Markus såsom sin grundare. Den alexandrinska kateketskolans lärare Klemens och Origenes, patriarkerna och kyrkofäderna Athanasios och Kyrillos samt det egyptiska munkväsendet hade gjort det alexandrinska patriarkatet berömt och inflytelserikt. Det motstånd, som följde på Kalkedon-mötets avsättning av patriarken Dioskuros undertrycktes med våld av kejsar Justinianos (3527—65) . Dennes maka, kejsarinnan Theodora, understödde emellertid en monofysitisk motbiskop i Egypten. Med vigningen av Petrus IV av Alexandria inleddes 567 den alltjämt oavbrutna raden av monofysitiska patriarker. Först efter den arabiska erövringen 640—42 kunde dock dessa överflytta sitt residens från Kairo till Alexandria. De islamiska araberna hälsades till en början som befriare av de då 6 mill. talrika kopterna (arab qibt, av grek. Aiyúrnrti0ç = egyptier), vid sidan av vilka även 300.000 ortodoxa (melkiter) funnos. Kyrkan beskattades likväl hårdhänt, patriarkämbetet måste köpas, de kristna skulle bära en särskild dräkt, och en rad andra restriktiva åtgärder vidtogos rätt snart. Genom sin duglighet i förvaltnings- och finanstjänst ådrogo sig kopterna även den islamiska befolkningens avund och hat. Regelrätta förföljelser utbröto. Massöverträdelser till islam blevo följden, och en allmän arabisering av landet begynte. Det koptiska språket, en sista avläggare av gammalegyptiskan, dog bort utom i liturgien. Efter år 1000 skrevs också 411 den kristna litteraturen huvudsakligen på arabiska. Mamluksultanernas välde (1254— 1517) medförde en fortsatt materiell och andlig utarmning av k., som på 1600-talet endast omfattade en liten rest av folket. Under reformpatriarken Kyrillos IV (1854 —61), som också kunde draga fördel av ett nu gynnsammare politiskt läge, vaknade emellertid k. till nytt liv. En teologisk litteratur blomstrade samtidigt upp. Nutiden. Den nuv. k. har 1.120.000 medlemmar på en befolkning av 19 mill. Ett tjugotal stift finnas, däribland tre utanför Egypten (Jerusalem, Jaffa och Kartum). Patriarken har sitt säte i Kairo. Efter 1928 väljes han av en synod, medan han förut utsågs genom lottkastning mellan munkarna i de gamla klostren Mar Antun och Mar Marharak. Den nuvarande innehavaren av ämbetet, Joasaf, är den förste, som valts (13/5 1946) under medverkan av delegater från den abessinska kyrkan, som har den k. till moderkyrka. På detta sätt har den kanoniska förbindelsen mellan dessa kyrkor bevarats, trots att den abessinska sedan 31/1 1946 fått rättighet att välja en inhemsk präst till sitt överhuvud (abbuna= vår fader) i st. f. en koptisk munk. Biskoparna i k. kallas vanligen mutran (= metropolit). Jämställda med dem äro överhuvudena för de fyra främsta av de åtta klostren med deras nu blott 300 munkar. Prästerna äro däremot talrika. Monofysitismen består endast till namnet, eftersom skillnaden mellan Kristi tvenne naturer skarpt betonas. Den grekiskortodoxa kyrkan betraktar därför kopterna såsom rättrogna. Maria- och ängladyrkan intager en framstående plats. De kyrkliga ceremonierna präglas av en rad särdrag. Den kyrkliga splittring, som är så genomgående i de orientaliska kyrkorna, kännetecknar även k. Det grekisk-ortodoxa patriarkatet Alexandria* existerar sålunda alltjämt och omfattar 150.000 medlemmar, mestadels inflyttade greker. Romersk-katolska unionssträvanden ha återfört 65.000 kopter till Rom, medan olika protestantiska missioner vunnit ett lika stort antal för sina 412