KORALBOG og utvidet form og 1925 Nynorsk salmebok, med resp. 886 og 711 nummer. En komité med J. Gleditsch som formann utarbeidet 1923—26 en ny k., inneholdende 358 melodier. De eldre koraler er stort sett rytmisk og melodisk ført tilbake til originalformen, og for første gang er norske religiøse folketoner — i et antall av ca. 30 — kommet med i menighetssangen. Harmoniseringen, utført av Alnæs, er moderne, i Lindemans ånd. Av private k. kan nevnes Erik Hoffs 1877, som ble tillatt brukt i Garnisonskirken Oslo, og som ble meget benyttet til Synodens salmebok for de norsk-amerikanske menigheter, videre den melodisk begavede Jakob Slettens »Koralverk for det norske folk» 1927, og Per Steenbergs k. 1947. I den sistnevnte er harmoniseringen utført etter mønster av 1600-tallets mestere. Boken har vakt livlig debatt og har fått adskillige forkjempere. O. M.S. I Sverige liksom i de övriga nordiska länderna innebar reformationstiden, att utrymmet för församlingssången vidgades, och särskilt 1600-talets inledande decennier kännetecknades av en nyskapelse på detta område såväl ur text- som melodisynpunkt. Typiskt för denna period är de många enskilda sångsamlingarna och stiftens frihet på gudstjänstmusikens område. Med den 1645 utgivna Uppsalapsalmboken göres ett försök att skapa större enhetlighet i gudstjänstsången, och man kan säga, att denna psalmbok är den första rikspsalmboken. Dess koralförråd var betydande och byggde till största delen på äldre svensk koraltradition. Många musikhandskrifter från 1600-talet innehåller koralsamlingar, bland vilka de mest betydande är Kalmar- och Ålemshandskrifterna från 1640-talet, Mönsteråshandskriften 1646 (innefattande en k. till Uppsalapsalmboken), Rappehandskriften 1646, Riddarholmshandskriften 1694 och Roslagskullahandskriften 1693, vilken sistnämnda anknyter till finsk koraltradition. Liksom kyrkolagen 1686 skapade enhetlighet i kyrkoväsendet över huvud, markerade den karolinska tiden en ny enhetlighet på koralsångens område. Den första officiella svenska k. med giltighet för hela kyrkopro- 419 vinsen utgavs av H. Vallerius 1697 och utgör en melodisamling till 1695 års psalmbok. Musikmaterialet utgöres övervägande av de traditionella melodierna från reformationstiden och äldre perioder, men även vissa nykompositioner införas, allt musikaliskt redigerat i generalbasstil. 1700-talets allmänna musiksträvanden med dess anknytning till profanmusikens uttrycksformer tog sig på svenskt område uttryck i en målmedveten strävan att omarbeta den gällande k., och åtskilliga k.-förslag framlades, dock utan att röna mera allmänt beaktande. Vid 1800-talets ingång arbetade en rad kyrkomusiker med denna fråga, och bland dem blev J. C. Haeffner den dominerande. Hans stilideal var nyklassicistiskt, och den 1820—21 utgivna k. präglades helt härav. Haeffners koralstil är taktmässigt utjämnad, i regel med långa notvärden och en strikt fyrstämmig sats. Den saknar ingalunda musikaliska förtjänster men verkar stel, mekanisk och uniformerad. Därtill kom, att sångsättet ofta var utdraget långsamt, vilket delvis sammanhängde med dåtidens orgelstil. Mot århundradets slut uppstod en reaktion mot den haeffnerska k. och den tunga koralsången genom det 1889 bildade sällskapet Kyrkosäångens Vänn er, som verkade för en rytmiserad och livfullare församlingssång, närmast i anslutning till melodiformer i tyska k. från äldre tid. En rad k. i denna anda utarbetades under tiden före och efter sekelskiftet. Rörelsens främsta målsmän var biskop U. L. Ullman, prosten R. Norén och organisten J. Morén. Den rytmiska koralen stod emellertid ingalunda oemotsagd, och den av F. Wulff och P. Nodermann 1911 utgivna k. är klart riktad mot Kyrkosångens Vänners strävanden. Tiden hade emellertid nu mognat för en revidering av den gällande k., och en 1916 tillsatt officiell kommitté framlade 1921 en ny k., främst ett verk av professor Otto Olsson. Denna k. bygger väsentligt på Haeffner, men utmärkes av en smidigare orgelsats och har gett rum även för rytmiska koraler i modifierad form. Dessutom har vissa anglosachsiska melodier intagits i denna k., enär psalmbokstillägget 420