1921 innehöll ett antal psalmer av denna typ. Slutligen har även några svenska andliga folkmelodier från äldre svensk pietistisk tradition funnit vägen in i k. Sedan en ny psalmbok år 1937 blivit av Konungen gillad och stadfäst, utarbetades 1938 den nu gällande k. Den ansluter sig ganska nära till den närmast föregående men utmärkes av en enhetligare kyrkomusikalisk stil. De s. k. väckelsesångerna har i regel försetts med nykomponerade melodier, och antalet nykomponerade koraler är kvantitativt och kvalitativt betydande. Kyrkomötet 1953 beslöt emellertid låta utarbeta ett tillägg till k., innefattande såsom alternativ de traditionella koralerna till vissa av de ovannämnda väckelsesångerna. 19839 års k. är ett verk av biskop G. Aulén, professor O. Lindberg och organisterna D. Wikander och H. Weman. I Finland följer den evangeliska koralen ganska nära den svenska traditionen. 1580-talet synes ha varit en nydaningstid för den finska församlingssången. Från denna period stammar t. ex. Henricus Strigelius’ graduale och k. 1582 utkom »Piae cantiones», utgiven av Th. Rutha och Jacob Finno, och i början av 1580-talet Finnos psalmbok. Från 1600-talet kan nämnas Sigfrid Aron Forsius’ Andelige Psalmer och Wijsor omkring 1610, Hemming Henrikssons psalmbok och Ericus Ericis Käsikirja, båda 1614, samt Jacob Franciscis k. 1624. En viktig ställning intar Åbopsalmboken 1673. En k. för de finskspråkiga församlingarna utkom av trycket 1702. Först mot mitten av 1800-talet reviderades i Finland psalmboken av 1695. Ny finsk och svensk psalmbok antogos 1886 och motsvarande melodipsalmböcker 1903. De senare kompletterades 1908 och 1913. Av k., som ansluta sig till dessa melodipsalmböcker (i Finland äro endast koralernas enstämmiga form officiellt antagen, medan deras utsättande i fyrstämmig dräkt överlåtits åt det enskilda initiativet) bör nämnas den s.k. Faltinska k., utg. av R. Faltin och O. Colliander. 1943 antogs den nu gällande finska melodipsalmboken, som ansluter sig till 1938 års nya 421 KORINTIERBREVENE psalmbok. Den mest använda av k. till denna psalmbok är den av A. Lehtonen, A. Maasalo och T. Kuusisto år 1944 utgivna. Den innehåller ett stort antal finska koralvarianter och melodier i finsk folkton. 1948 antogs den nu gällande svenska melodipsalmboken av 1943. Motsvarande k. är utgiven av J. Sundberg år 1950. Dess melodibestånd sammanfaller i stor utsträckning med det rikssvenska. Se även Kyrkomusik, Kyrkovisa, Psalmböcker, Psalmdiktning. Litt.: Se Kyrkovisa. KORAN, se Islam. KORDEGN, se Kyrkotjänare. KORINTIERBREVENE er betegnelse for to breve fra apostlen Paulus til menigheden i Korint. Om grundlæggelsen af denne fortælles i Ap.G. 18, at apostlen — rimeligvis i begyndelsen af år 50 — kom fra Athen til Korint, hvor han efter sin sædvane først prædikede for jøderne og søgte at overbevise dem om, at Jesus var Messias; men da de stillede sig afvisende, vendte han sig til hedningerne, tog ind hos en mand ved navn Justus og virkede der i 1*/, år. Enkelte jøder som synagogeforstanderen Krispus og mange hedninger blev derved kristne. Efter at prokonsulen Gallio imidlertid i juli 50 havde tiltrådt administrationen af provinsen, vakte jøderne et opløb og slæbte Paulus for statholderen; men denne afviste dem, da han ikke ville blande sig i deres religiøse stridigheder. Efter at have forkyndt evangeliet i »endnu mange dage» (v. 18) sejlede apostlen derpå over Efesus til Syrien; men hans virksomhed i Korint blev senere fortsat af en aleksandrinsk jøde ved navn Apollos, som i Efesus havde modtaget kristelig belæring af ægteparret Akvila og Priskilla, der var draget med Paulus fra Korint til Efesus. Den videre udvikling i den korintiske menighed og Paulus forhold dertil lærer vi at kende gennem de to K. Af 1. Kor. 5:9—11 fremgår, at apostlen forud for vort første K. har skrevet et brev (som nu er gået tabt), hvori han bl. a. har forlangt, at menigheden skulle holde sig borte P. Edw. 422