KRIG skønt han var bandlyst. Han fik sultanen til at afstå Jerusalem for en tiårig periode. 6.0g 7. korstog foretoges af Ludvig IX, den hellige, af Frankrig, 6. k. 1250 gik til Ægypten, hvor Ludvig blev taget til fange, 7. k. 1270 til Tunis, hvor han døde. 1291 mistede de kristne Akkon, deres sidste besiddelse i Palæstina. På k.s-tiden opstod i Palæstina de gejstlige ridderordener: 1125 tempelherrerne, 1130 Johannitterne og 1198 de tyske riddere. (Se Andliga riddarordnar.) Det var paven, der havde rejst tanken om k. De begyndte under kampen mellem pavedømmet og kejserdømmet, og på pavens bud tog efterhånden kejsere og konger, adelsmænd og småfolk korset i kamp mod de vantro. Her så man tanken om pavens verdensherredømme virkeliggjort, og de første k. har virket som en propaganda for universalteokratiet. Det fornyede kendskab til det land, hvor Jesus havde levet, virkede, at bibelen blev læst på anden måde end før: Kristus betragtedes ikke længere først og fremmest som »helten» (den gammelgermanske kristusopfattelse), men som den lidende, og begrebet Kristi fattige efterfølgelse kom til at præge fromhedslivet. Motiverne til at gå på k. har været mangfoldige: religiøse, sociale, økonomiske, politiske m. fl. Planen om Palæstinas generobring havde ikke bund i virkeligheden. Efterhånden førte de frugtløse k. til kritik af kirken, og korsfarernes kendskab til muhammedanismen kunne blive grundlaget for en religiøs skepsis. K. satte sig i kirken spor i den intolerance der førte til inkvisitionen, og i forbindelse med k. opstod afladshandelen. Litt.: Bernhard v. Kugler, Geschichte der Kreuzzüge (2. ed. Berlin 1891); Heinrich v. Sybel, Geschichte des ersten Kreuzzuges (3. ed. Leipzig 1899); N. Jorga, Brève histoire des croisades et de leur fondations en Terre Sainte (Paris 1924); L. Bréhier, L'Église et l'Orient au moyen âge. Les croisades (Paris 1928); Em. Linderholm, Medeltidens korståg mot Islam, 6 radioföreläsningar (Sthm 1928); R. Gronstet, L'épopée des croisades (Paris 1939). K. B. KOSMOGONI, se Skapelse. KOSMOLOGI, se Världsbild. 431 KRIG. G.7. Skildringar av krigiska händelser intaga i G. T. stor plats. Jahve är härskarornas Gud. Det utkorade folkets k. äro Herrens k. På flera ställen i G. T. framställes Herren även som direkt ingripande i striden. Han tänkes lämna anvisningar om rätta sättet att kämpa, t.ex. i Gideonberättelsen (Dom. 6:36 ff.). G.T. låter Herren giva befallning om utrotande eller »tillspillogivande» av de besegrade fienderna och förstöring av deras egendom (Jos. 8:1; 1 Sam. 15:3). Femte budet, »du skall icke dräpa», tillämpas icke på dödandet i k. G. T:s bud om humanitet mot främlingar utsträckas icke heller till att gälla den besegrade fienden. En annan ställning till k. intogo på visst sätt profeterna. Frid och fred skall råda i den messianska tiden, då »de skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar» (Jes. 2:4) och »friden skall vara utan ände över Davids tron» (Jes. 9:7). I första kapitlet av profeten Amos’ bok förekomma även exempel på straffdomar för övergrepp i k. Men det finnes ingenting, som tyder på att själva krigandet utgjort ett moraliskt problem för G. T. N.T. intar i stort samma hållning till k. som G.T. K. förkastas icke under åberopande av kärleksbudet eller bergspredikans ovillkorliga krav på självuppgivelse. Några direkta utsagor om Jesu och de första lärjungarnas ställning till k. finnas icke. Denna tystnad får väl tolkas som ett tecken på att urkristendomen icke förbjöd deltagande i k., trots att k. står i skarp motsats till Jesu regel om människokärlek och försonlighet mot fiender. Om anledningen till att N. T. synes tolerera k. kunna vi endast uppställa förmodanden. Man kan tänka sig, att k. liksom fattigdom och slaveri ansågs höra till den nuvarande världsordningen och att vi därför måste underkasta oss k. i denna tidsåldern. Men parallellerna peka icke i den riktningen. Den äldsta kyrkan kände som en angelägen uppgift att ta hand om de fattiga och mildra slavarnas öde. Därför är det ej fullt exakt att beteckna kristendomens hållning inför denna tidsålders brister som ren resignation. Urkristendomens främlingskap i världen kan heller icke åberopas som 432