stöd för en passiv hållning gentemot k. Vad som gjorde, att man inte principiellt tog avstånd från k. kunna vi inte med säkerhet avgöra. Det framgår dock tydligt av Jesu eget föredöme och av hans ord, att krigets våldsmentalitet på det allra skarpaste kontrasterar emot kristet sinne. K. i kyrkans historia. Gamla kyrkan har märkligt nog icke efterlämnat någon mera utförlig framställning av frågan om k. enligt kristen uppfattning. Under de första århundradena ha olika kristna författare intagit skiftande hållning till frågan om de kristnas tjänst i hären. Tertullianus och Origenes förklarade, att en kristen icke kan vara soldat. Den senare har i skriften »Contra Celsum» VIII: 70, 73 ett ofta citerat ord: »Vi kristna strida mer än någon annan för konungen. Vi draga visserligen icke i fält med honom, icke ens om han fordrar det av oss; men vi strida för honom, vi bilda en egen här, en fromhetens här, genom våra förböner till Gud.» Det var dock icke allmänt genomförd regel, att de kristna skulle vägra att göra militärtjänst. Deras protest mot våldet framgår dock av kyrkans egen ställning under förföljelsetider. Trots att det på många håll med all sannolikhet varit möjligt för de kristna att med vapen i hand skydda sig, ha vi icke något exempel på att denna utväg tillgripits. Även om kyrkan icke tog radikalt avstånd från k., så har den givit ett starkt stöd åt de fredliga idealen. Särskilt stort inflytande har kyrkofadern Augustinus utövat genom sin tes, att ledstjärnan för styrelsen skall vara fred och rättfärdighet (pax et justitia). Romarrikets ära minskades enligt honom genom de grymma k., som romarna fört för sitt väldes utbredande. »Tar man bort rättfärdigheten, vad äro då de stora rikena annat än stora rövarband?» Medeltidskyrkans uppfattning uttrycktes av Thomas ab Aquino, då han utvecklade, att ett k. är rättfärdigt, om det föres på uppdrag av fursten, för en rättmätig sak och i syfte att upprätthålla rätten. Luther företrädde ungefär samma ståndpunkt i skriften »Ob Kriegsleute auch in seligem Stande sein können». K:s våldsutövning 433 KRIG jämställes där med överhetens tvångsmakt till lagens försvar inom det egna landet. Undersåten är skyldig vägra lydnad, om fursten befaller honom gå ut i ett orättmätigt krig. Kan undersåten ej bedöma saken, må han dock ej göra sig samvete av att följa furstens befallning. Denna sista sats kan alls icke, som skett i senare lutherdom, åberopas till stöd för en blind underkastelse under statsledningen. I klara fall åligger det ju undersåten att förvägra lydnad. De stora kyrkosamfundens officiella ställning till k. under nya tiden har i huvudsak följt Thomas’ och Luthers linje. I praktiken har väl ofta krigspolitik inom olika stater understötts av kyrkorna i större omfattning, än principerna skulle ha medgivit. Ingen kyrka torde officiellt ha tagit avstånd från det egna landets krigspolitik. I princip har det dock knappast rått någon tvekan därom, att k. endast är en yttersta nödfallsutväg till rättens försvar. En mera radikal pacifistisk ståndpunkt med vapenvägran har intagits av flera kristna grupper, såsom anabaptismen* under reformationstiden och kväkarna*. Under det första världskriget vägrade många kväkare i England att inställa sig i militärtjänst. Beträffande möjligheterna att avskaffa k. äro meningarna delade. J. F. Strauss ansåg, att man lika gärna kunde försöka att avskaffa åskan. Bland filosofer, historiker och teologer har den åsikten förfäktats, att k. hör till statens natur, emedan statens väsen är makt, och att k. därför måste godtagas, om man vill leva under statlig ordning. Varje kollektiv står i konkurrensförhållande till andra kollektiv. Gruppen kan ej leva i sämja med andra grupper. En oundviklig följd av denna spänning är k. Studiet av människonaturen, som förblir sig tämligen lik genom seklerna och i växlande kulturmiljöer, ger närmast vid handen, att spänning och strid alltid komma att finnas i världen. Hittills har rivaliteten mellan folken ständigt lett till väpnade konflikter. Men man är icke berättigad att härav draga slutsatsen, att k. är en oundviklig form för dragkampen mellan nationerna. Det är icke i och för sig otänkbart, att makt- 434