KRIG striden mellan staterna skulle kunna lösas utan tillgripande av vapen, lika väl som intressekonflikterna inom staterna kunna avgöras utan användning av våld. Från kristen synpunkt kan man icke göra gällande, att världen är i det ondas våld och att Kristi kyrka därför icke skall sträva efter att förändra världen genom upprättande av världsfred. Övertygelsen om människonaturens inneboende ondska hindrar oss icke från att betrakta förbättrad folkuppfostran som en angelägen uppgift. Vi veta, att resultatet ofta blir ganska klent. Men vi kunna icke åberopa kristendomens mörka syn på människan som skäl till att lämna »världen» åt dess öde i moraliskt avseende. Lika litet äro vi, kristligt sett, berättigade att betrakta k. som en yttring av denna tidsålders ondska, vilken man ingenting kan göra åt. Att k. står i den skarpaste motsats till alla kristna ideal är utan vidare klart. Den moraliska förnedring, som följer i k:s spår, är uppenbar för alla. Trots detta har betydande kristna kretsar betraktat det som en plikt att främja krigsmaktens utveckling och lämna sin medverkan i k. Huvudskälet till denna hållning har varit och är, att i många fall, sådan som världen nu är, våld måste med våld fördrivas. Den som undandrar sig att bruka vapen, avhåller sig i åtlydnad för sin moraliska känsla från att döda fiender och gör sig icke medskyldig i k:s gräsligheter. Men det är möjligt, att han just härigenom ådrar sig ansvar för att otaliga andra falla offer för grymhet och förtryck. Den som — genom sin passivitet — ger en ockupationsmakt fria händer, får mångas blod på sitt huvud. Om någon likväl av hänsyn till kristna grundsatser förordar vapenlös självuppgivelse, måste han betrakta de blodsoffer, vilka detta kan medföra, som ett martyrium, genom vilket i längden våldsmentaliteten skall besegras. Anser man sig ha goda skäl att tro på självuppgivelsens avväpnande makt, blir vapenvägran den från kristen synpunkt riktiga vägen. I annat fall nödgas man arbeta för fred i världen, allt under det att man samtidigt är beredd att möta våld med våld. I fråga om metoderna för 435 den inre ordningens upprätthållande är det mycket få, som bekänna sig till tron, att polismaktens avskaffande skulle trygga lugnet i samhället. Den frågan måste allvarligt övervägas, om den vapenlösa självuppgivelsen lättare leder till målet, när det gäller folkens förhållande till varandra. Om själva målet kan från kristen synpunkt ingen tvekan råda. Religionskrig. Religionens utbredande med vapenmakt har spelat stor roll i gångna tider. Det strider mot den religiösa trons natur att missionera med svärdet, vilket framhållits redan av gamla kyrkan. I flertalet fall ha religiösa och politiska motiv varit inflätade i varandra på ungefär samma sätt som ideologiska motiv och maktmotiv i den samtida kampen mellan öst och väst. Att enbart de ekonomiska och politiska intressena skulle varit drivfjädern i dylika fall låter sig ej bevisa, även om de politiska ledarna i stor utsträckning medvetet utnyttjat religiösa idéer för sina syften. Men i och med att större eller mindre grupper av befolkningen subjektivt drivas av religiösa motiv, få dessa en självständig betydelse som verksamma krafter i det historiska förloppet. Man har därför full rätt att tala om religionskrig eller ideologiska krig. Förkastandet av religionskrig har sin grund i uppfattningen, att sanningen kan och skall segra genom sin egen makt. En följd härav synes bli, att försvar av den egna tron med vapen i hand är lika oförenligt med religiös tro som dess utbredande med våld. Litt.: O. Eissfeldt, Krieg und Bibel (Tübingen 1915); A. Fridrichsen, Krig och fred i N.T. (Uppsala 1940); A. Harnack, Militia Christi (Tübingen 1905); E. Linderholm, Kristendomen och kriget i historisk och principiell belysning (Sthm 1916); K. Holl, Die Bedeutung der grossen Kriege für das religiöse u. kirchliche Leben innerhalb des deutschen Protestantismus (Tübingen 1917); J. Sägmüller, Papst, Völkerrecht und Völkerfrieden (Rottenburg 1924); 7. Holm, Kriget och kulturutvecklingen i historiskt perspektiv (2 ed. Uppsala 1941; dansk övers. Krigen og kulturen i historisk belysning, Khvn 1942); C. Lange, Historie de la doctrine pacifique et de son in- fluence sur le développement du droit international (Paris 1927); F. Meinecke, Die Idee der Staat- 436